Här kan ni läsa mer om vad som händer i Honduras.
Den presidenten som 'regerar' nu har velat inför ett 45 dagars långt utegångsförbud. Likaså tagit borta massa rättigheter, som jag skrev förut. Men det är dyrt för ett land att ha utegångsförbud. När rättigheterna inte längre finns, finns ingen anledning att ha så mkt utegångsförbud och därför är det bara mellan t.ex. 10pm-5am.
http://hondurasenlucha.blogspot.com/2009/09/honduras-coup-leader-micheletti-decrees.html
Idag kom fröken tillbaka. Dagen blev genast astrist. Jag behövdes inte längre...
Jag har gjort saker för att dekorera dörrarna istället. Bestämde 3 olika teman, de blev: rymden, djur och blommor. Jag ska fortsätta imorgon!
Jag fick se dansen de vill att jag ska lära barnen på youtube, hebreisk kyrkdans. Jag blev rätt depp för... som jag skrivit, INGENTING går min väg eller som jag vill. Men det är väl nyttig antar jag. Jag hade ju tänkt andra saker, modernt, improvisation! Ni vet, sånt som de inte har här!
Jag är skitförbannad, ledsen, irriterad, besviken. På typ allt faktiskt.
Godnatt.
onsdag 30 september 2009
tisdag 29 september 2009
Loppor!
Hej alla mina läsare! Här kmr lite gott&blandat.
Idag gick jag till projektet med Helen och Juju igen. Promenaden började klockan 6.00 och vi kom fram 7.15 kanske, lagom till bönen. Ingen lärare idag heller… Så det var bara att ta tag i bitarna igen, ensam. Ta ett djupt andetag och gå in till klassen.
Först hade vi spanska och jag gjorde uppgifterna helt själv. Chefen på skolan, min mama, tyckte de var bra och jag körde på det. De skulle slå upp ord i en ordbok. 5 som slutade på –ción, 5 som slutade på –dar och 5 som började på –esc.
Sen skulle de skriva meningar med dessa ord. Det är verkligen en utmaning att göra det här. Självklart hade inte alla ordböcker så jag fick låna från tredjeklass. Dela in vissa i par för de fortfarande fattades så alla kunde få ett eget. Och hej och hå. Trots att man säger att ”Välj INTE ord som ni inte förstår för som ni ser ska ni sen skriva meningar med orden” Vad märker jag när alla ska börja skriva meningar; att ingen förstår sina ord. Man får lära sig hitta snabba lösningar som håller och inte är för oklara. Det är svårt, dessutom med språket!
Sen tog vi bussen hem. Den kostar 2,50 kronor och åker världens omväg och tar 1h. Med bil tar det typ 15 min att komma hem.
Sen åkte jag bara hem.
Skype med Ale.
Ska sova tidigt idag, är helt slut.
Mkt händer i Honduras. Vi har inte rättigheter kvar, de har de tagit bort. Ingen yttrandefrihet eller civilrätt. Polisen kan hålla folk hur länge de vill utan att behöva en anledning. Även om man kan tycka att det är så ändå så finns det nu även på papper, att dessa lagar inte existerar längre. Ska försöka skriva mer om detta imorgon.
Såhär har det sett ut de senaste två dagarn. Jag och en pojke kvar.
Påväg till projektet. Detta är La Ceibas landningsbana.
I ett apotek, där säljer de sprit och cigaretter också.
Hittade även 'Fake' Hello Kitty godisar. Hemska!
Först hade vi spanska och jag gjorde uppgifterna helt själv. Chefen på skolan, min mama, tyckte de var bra och jag körde på det. De skulle slå upp ord i en ordbok. 5 som slutade på –ción, 5 som slutade på –dar och 5 som började på –esc.
Sen skulle de skriva meningar med dessa ord. Det är verkligen en utmaning att göra det här. Självklart hade inte alla ordböcker så jag fick låna från tredjeklass. Dela in vissa i par för de fortfarande fattades så alla kunde få ett eget. Och hej och hå. Trots att man säger att ”Välj INTE ord som ni inte förstår för som ni ser ska ni sen skriva meningar med orden” Vad märker jag när alla ska börja skriva meningar; att ingen förstår sina ord. Man får lära sig hitta snabba lösningar som håller och inte är för oklara. Det är svårt, dessutom med språket!
Ett fantastiskt dåligt kort. Ger en falsk illusion av hur det ser ut under en dag. Alla är sittandes! Jag skulle vilja ha ljudupptagning istället. Ska försöka spela in i smyg någon dag.
Sen engelska med Cindy, då kan man pusta ut lite.
Efter rasten matte. Då hade jag en ny idé. De skulle göra loppor, ni vet som man göra av papper och målar på varje triangel. Sen kan man lyfta på vissa trianglar och där under var det multiplicationstabeller och några hade mattefrågor sa som tex ”räkan hur många färger dina kompis har på kläderna och gångra med 5” eller ”räkna hur många sekunder din kompis kan hålla andan och gångra med 2”.
Jag tror inte ni förstår hur detta är. Med dels alla galna barn och som inte det vore nog: språkbarriären. Jag började med att demonstrera HUR de skulle vika loppan och INTE börja klippa! När jag gått runt till alla och vikt i ca 20 min, ser jag att vissa börjat klippa. När sen alla fick klippa och jag sa att INGEN ska börja måla , hade självklart vissa börjat måla ändå. HAHAHA, och de tittar på en helt förvånade när man säger att de gjort fel.
Slutligen fick de gå runt i klassrummet och leka med lopporna och fråga varandra sakerna i lopporna. De tyckte det var superkul! Dock blev det inte så lång tid eftersom vi ägnat ca 2h åt att GÖRA själva lopporna. Någon slet sönder en killes loppa och jag försökte ha ett ’förhör’ om vem det var. Majoriteten sa samma namn och jag tog ut pojken, som började störtböla. Jag kände mig så hemskt och visste inte vad jag skulle göra. Där stod jag och nästan anklagade honom och han bara grät. Sen hände något i klassrummet så jag fick gå in igen och i kaoset glömde jag bort att uppfölja incidenten och sen slutade dem. Vissa påstod att det var pojken som gjort loppan själv som tagit sönder den.
Jag instruerar vad de ska skriva i varje loppa.
Sen kom den andra pojkens mamma (vars loppa som var förstörd) och sa: min son säger att det var läxa att göra klart loppan om de inte var klara och någon tog sönder hans loppa) Damn tänkte jag, jag har ingen aning om vem det var. Jag förklarade det och sa att jag imorn ska ta upp det igen men med hjälp av Tania som kan reda ut det bättre. Jag och pojken ska göra en ny loppa imorgon hursomhelst.
Sen tog vi bussen hem. Den kostar 2,50 kronor och åker världens omväg och tar 1h. Med bil tar det typ 15 min att komma hem.Sen åkte jag bara hem.
Skype med Ale.
Ska sova tidigt idag, är helt slut.
Mkt händer i Honduras. Vi har inte rättigheter kvar, de har de tagit bort. Ingen yttrandefrihet eller civilrätt. Polisen kan hålla folk hur länge de vill utan att behöva en anledning. Även om man kan tycka att det är så ändå så finns det nu även på papper, att dessa lagar inte existerar längre. Ska försöka skriva mer om detta imorgon.
Såhär har det sett ut de senaste två dagarn. Jag och en pojke kvar.
Han bjuder mig på godis :-)
En kille på projeket. Mary som startade det. Helen från UK och Juju från Nya Zeeland tar en fika på min favortiställe, Espresso Americano. MOCCACHINO!
Min syster gör konster efter vår dansklass i måndags!
Städning av 'gården¨på projektet!
Dagens lunch: ris, bönor och ägg.
En kille på projeket. Mary som startade det. Helen från UK och Juju från Nya Zeeland tar en fika på min favortiställe, Espresso Americano. MOCCACHINO!
Min syster gör konster efter vår dansklass i måndags!
Städning av 'gården¨på projektet!
Dagens lunch: ris, bönor och ägg.måndag 28 september 2009
Som i en komedi...
Idag skulle vi gå till projektet. Dock blev det ett missförstånd så när Helen och juju var klara ringde de inte innan utan när de stod och vänta på mig. Jag var inte klar. Jag åkte med Bill en bit tills vi såg dem utmed vägkanten, då hoppas jag ur bilden. 45 min promenad blev det i alla fall.
Vid bönen kom nyheten. Läraren i min klass var sjuk och jag skulle ha dem själv. Herrejösses tänkte jag. Och så blev det, vi hade spanska först, sen engelska (med Cindy) Hon flyttade hit med sin man och 2 barn 5 och 7 år från USA för ett år sen och började jobba på skolan. Efter det, rast och sen på’t igen. Spanskaklass och sen matte. Jag hade gjort uppgifter till dem. Det var en utmaningen som hette duga! Alla hade inte böcker att läsa ur så de fick dela = KAOS. De är dåligt placerade så de som pratar mest sitter vid varandra… eller, hum. Alla pratar typ. En utmaningen för språkbarriären. Jag kan inte säga till på samma sätt som jag vill och jag förstår inte ibland 6åringarnas språk. Jag får påminna dem hela tiden att ”jag är från Sverige, och jag förstår inte lika bra som ni . Mitt språk är ett annat” Dock finns det en pojke som är riktigt bra på att rätta mig. Han kommer lugnt fram till tavlan och säger ”nej, Miss Sara Denise, du ska skriva såhär” Det uppskattas. Jag hade fullt sjå med att flytta runt bänkar och stolar så de pratiga fick sitta i hörn. En killa spotta på en tjejes stol och jag blev rasande och fick hämta Tania. En lyssnade på musik. En smyg-åt ur sin bänk. En peta i näsan och stoppa i mun. En började gråta för han inte förstod. En härmade allt jag sa, ungen från USA som går i min klass. Ja… ni skulle sett mig. Emellanåt bara HATADE jag det och emellaåt kunde jag inte annat än skratta då jag kunde se situationen utifrån. Jag skulle vilja filma det.
Mot slutet kom Juju och hjälpte mig medan jag höll på att rätta. Till min fasa såg jag att jag självklart tagit fel penna att skriva med så allt på tavlan gick inte att sudda ut. Och barnen garva läpparna av sig och jag själv kunde inte heller hålla färgen.
På projektet hände inte mkt. Vi åt lunch och gjorde lite läxor och sen åkte vi till en mall för jag skulle ta ut pengar. Jag har glömt att det kostar mkt att ta ut varje gång och jag mitt dumhuve har tagit ut ca 500 kr åt gången. När Juju berättade att hon förlorat cs 2000 kronor på att ta ut så lite pengar åt gången beslutade jag mig för att aldrig göra det mer!
Vi mötte upp Helen, Mary och Eduardo (den äldsta på projeket) och tog en kaffe. Sen skulle Helen gå i affärer, Mary skulle köpa block och jag och Juju ville bara hem. Tillslut kom vi hem och då bar det av till Tia Silvia (faster Silvia) Tania har beslutat att vi ska ses och dansa 40 min några dagar i veckan, hon vill bli fit och dessutom är det kul. Vi dansade Merenge och Salsa och jag lärde mina systrar att strechta bra och dansade lite med dem. Skönt att få dansa igen, improvisera och bara vara i nuet. Det är endast då jag kan vara i nuet tror jag. I rytmer, i dans, i rörelser. För det är bara dem som är i nuet.
Imorgon ska vi gå till jobbet igen. Jag måste vara i tid, jag måste komma upp. Jag sover med öronproppar för tupparna börjar gala kl 4.00 . Så då har jag ÄNNU svårare att vakna! Haha, ni som känner mig vet hur jävla svårt jag har att vakna… Och tänk er då med öronproppar, tacka vet jag Mama Tania som väcker mig om hon inte märker att jag är upp 5.45.
Vid bönen kom nyheten. Läraren i min klass var sjuk och jag skulle ha dem själv. Herrejösses tänkte jag. Och så blev det, vi hade spanska först, sen engelska (med Cindy) Hon flyttade hit med sin man och 2 barn 5 och 7 år från USA för ett år sen och började jobba på skolan. Efter det, rast och sen på’t igen. Spanskaklass och sen matte. Jag hade gjort uppgifter till dem. Det var en utmaningen som hette duga! Alla hade inte böcker att läsa ur så de fick dela = KAOS. De är dåligt placerade så de som pratar mest sitter vid varandra… eller, hum. Alla pratar typ. En utmaningen för språkbarriären. Jag kan inte säga till på samma sätt som jag vill och jag förstår inte ibland 6åringarnas språk. Jag får påminna dem hela tiden att ”jag är från Sverige, och jag förstår inte lika bra som ni . Mitt språk är ett annat” Dock finns det en pojke som är riktigt bra på att rätta mig. Han kommer lugnt fram till tavlan och säger ”nej, Miss Sara Denise, du ska skriva såhär” Det uppskattas. Jag hade fullt sjå med att flytta runt bänkar och stolar så de pratiga fick sitta i hörn. En killa spotta på en tjejes stol och jag blev rasande och fick hämta Tania. En lyssnade på musik. En smyg-åt ur sin bänk. En peta i näsan och stoppa i mun. En började gråta för han inte förstod. En härmade allt jag sa, ungen från USA som går i min klass. Ja… ni skulle sett mig. Emellanåt bara HATADE jag det och emellaåt kunde jag inte annat än skratta då jag kunde se situationen utifrån. Jag skulle vilja filma det.
Mot slutet kom Juju och hjälpte mig medan jag höll på att rätta. Till min fasa såg jag att jag självklart tagit fel penna att skriva med så allt på tavlan gick inte att sudda ut. Och barnen garva läpparna av sig och jag själv kunde inte heller hålla färgen.
På projektet hände inte mkt. Vi åt lunch och gjorde lite läxor och sen åkte vi till en mall för jag skulle ta ut pengar. Jag har glömt att det kostar mkt att ta ut varje gång och jag mitt dumhuve har tagit ut ca 500 kr åt gången. När Juju berättade att hon förlorat cs 2000 kronor på att ta ut så lite pengar åt gången beslutade jag mig för att aldrig göra det mer!
Vi mötte upp Helen, Mary och Eduardo (den äldsta på projeket) och tog en kaffe. Sen skulle Helen gå i affärer, Mary skulle köpa block och jag och Juju ville bara hem. Tillslut kom vi hem och då bar det av till Tia Silvia (faster Silvia) Tania har beslutat att vi ska ses och dansa 40 min några dagar i veckan, hon vill bli fit och dessutom är det kul. Vi dansade Merenge och Salsa och jag lärde mina systrar att strechta bra och dansade lite med dem. Skönt att få dansa igen, improvisera och bara vara i nuet. Det är endast då jag kan vara i nuet tror jag. I rytmer, i dans, i rörelser. För det är bara dem som är i nuet.
Imorgon ska vi gå till jobbet igen. Jag måste vara i tid, jag måste komma upp. Jag sover med öronproppar för tupparna börjar gala kl 4.00 . Så då har jag ÄNNU svårare att vakna! Haha, ni som känner mig vet hur jävla svårt jag har att vakna… Och tänk er då med öronproppar, tacka vet jag Mama Tania som väcker mig om hon inte märker att jag är upp 5.45.
Tog lite bilder idag men har inte tid att lägga upp dem, imorn.Jag tänker på er, ni lever i mitt hjärta. Alltid.
söndag 27 september 2009
Blod, svett och tårar.
Inleder med en bild av mina nu, inte SÅ myggbitna be, det har varit mkt mkt värre!Idag, ja.
Jag pratade med Julia, det var skönt trots alla brytningar i samtalen. Och sen med mamma. Jag har varit riktigt nere idag och jag hatar att hela min hjärna befinner sig i Sverige. Att jag bara tänker på vad jag ska göra sen. Mina drömmar. Att jag inte kan vara i nuet.
Helen och Juju kom och hämtade mig runt 12 och vi tog en taxi till stan. Vi letade i 100 år efter en affär som Juju sett men inte visste var i stan den låg. Som ni kanske förstår så hittade vi den inte. Vi gick emot vattnet för att följa stranden och tillslut komma till en restaurang som vi ville äta lunch på. Jag frågade en vakt om vägen och när vi skulle börja gå sa han: ”Nej nej, ni kan inte gå där, det är farligt. Ni måste ta en taxi.”
Jag fick styra upp detta samtal, tolka och fixa men då kläcker Helen ur sig att hon absolut inte kan gå någonstans utan att ha köpt ett paraply. Suck, allt i onödan.
Vakten ville inte släppa oss ur sikte så han gick med oss genom stan till en affär som sålde paraplyer. Stannade alla bilar och vi trippa efter, haha. Hon ville inte bli solbränd. Och innan hade hon sagt att hon aldrig blev det, sen erbjöd jag henne solkräm, men hon tacka nej för att hon inte behövde och sen var det just därför vi fick irri runt i 40 graders hetta och leta efter ett paraply. Jag vill spränga hela La Ceiba då.
Väl klara fixa vakten en taxi som vi tog till restaurangen. Den ligger precis vid stranden och har supergod mat. Vi ventilerade om ICYE, värdfamiljer etc. Det är skönt att göra med några som också är här men vi är så sjukt olika och tycker olika så det känns ändå inte som om man ventilerar tillräckligt om ni förstår vad jag menar. Tacka vet jag mina fina i Sverige som lyssnar på mitt ordbajsade om allt som jag tycker är sämst just nu.
Jag pratade med Julia, det var skönt trots alla brytningar i samtalen. Och sen med mamma. Jag har varit riktigt nere idag och jag hatar att hela min hjärna befinner sig i Sverige. Att jag bara tänker på vad jag ska göra sen. Mina drömmar. Att jag inte kan vara i nuet.
Helen och Juju kom och hämtade mig runt 12 och vi tog en taxi till stan. Vi letade i 100 år efter en affär som Juju sett men inte visste var i stan den låg. Som ni kanske förstår så hittade vi den inte. Vi gick emot vattnet för att följa stranden och tillslut komma till en restaurang som vi ville äta lunch på. Jag frågade en vakt om vägen och när vi skulle börja gå sa han: ”Nej nej, ni kan inte gå där, det är farligt. Ni måste ta en taxi.”
Jag fick styra upp detta samtal, tolka och fixa men då kläcker Helen ur sig att hon absolut inte kan gå någonstans utan att ha köpt ett paraply. Suck, allt i onödan.
Vakten ville inte släppa oss ur sikte så han gick med oss genom stan till en affär som sålde paraplyer. Stannade alla bilar och vi trippa efter, haha. Hon ville inte bli solbränd. Och innan hade hon sagt att hon aldrig blev det, sen erbjöd jag henne solkräm, men hon tacka nej för att hon inte behövde och sen var det just därför vi fick irri runt i 40 graders hetta och leta efter ett paraply. Jag vill spränga hela La Ceiba då.
Väl klara fixa vakten en taxi som vi tog till restaurangen. Den ligger precis vid stranden och har supergod mat. Vi ventilerade om ICYE, värdfamiljer etc. Det är skönt att göra med några som också är här men vi är så sjukt olika och tycker olika så det känns ändå inte som om man ventilerar tillräckligt om ni förstår vad jag menar. Tacka vet jag mina fina i Sverige som lyssnar på mitt ordbajsade om allt som jag tycker är sämst just nu.
Utsikten från restaurangen!
Liten del av den, Palapas!
En fiskare med en mkt stor fisk. Storfångst. Efter fotot ville han sälja den till mig och få pegar till en cola för han var törstig. Jag hade inte hjärta att inte ge efter att han varit så duktig att fånga denna fisk!
Efter gick till vi till baren El Guapo. Startad av en amerikan med en honduransk fru, som många här. Där var vi häromdagen också och den baren är rånice. Precis vid stranden och den har hammockar man kan ligga i bara ta det lugnt. Det behövde jag idag. Jag läste tidningen och drack limonada. Det är så mycket i dessa tidningar alltså, en man som blivit mördad, en farbror till ägaren av en radio kanal här. Och mkt mkt mer, men det skriver jag inte här.
Sen kom Elan, Fernando och en annan av deras kompisar. Det är Elans styvpappa som är ’El guapo’ = den snygga, på spanska. Amerikanen som startade stället. Nu ska nog Helen flytta in i den familjen. De verkar snälla! Jag skulle inte heller vilja dela rum med någon i ett halvår som Helen och Juju gör.
Utsikt från El Guapo!
Elan och hans vän!
Juju softar!
El Guapo!
Sen kom Hugo och hämtade mig och vi åkte en bit bort där resten av familjen var, efter 10 min kom monsunregnet. På 2 sekunder börjar det regna REJÄLT här så det var bara att packa ihop allt och bege oss. Vi åt middag på ett känt gatukök. 2 kvinnor som öppnade det för längesen, men då på gatan med två små bord men nu är det ett av Ceibas mest kända ställe. Jag åt tacos, den är så god här men jag har dock fortfarande min kärlek för sen svenska ”tacosen” också!
Nu är jag hemma. Ont i huvudet och trött. Imorn är det jobb igen. Jag är rätt otaggad men mamman frågade mig om jag vill dekorera dörrarna på skolan. Det kan vara kul att göra något kreativt för sig själv, så jag sa fundera ut nåt fint att göra. Sen kom dansklasserna upp igen, dock måste jag har kristen musik eller instrumental för annars kan föräldrarna bli arga. Vi får se vad det blir av. Sa jag att jag höll i gympan i fredags?!
HAHAHAHA, herregud vilket skämt och kaos. När läraren, som är ca 30 överviktig ställde sig och skulle demonstrera något som liknande en strech för framsida lår eller benböj (man såg inte vilket) var jag tvungen att bryta in. Jag tog över, gjorde uppvärmning, strech, styrka och lekar i denna hetta. De är så sjukt omedvetna om hur de ska använda sina kroppar men det är inte så konstigt när de har en lärare som visar dem helt fel. De kommer får skador för livet om inget görs, haha.
Jag måste kolla upp gymkort snart, min kropp är som förfallen.
Jag är här, rent kroppsligt. Jag är i Sverige själsligt.
Inget av de vanliga ’wow tankarna’ slog mig när jag kom. Ni vet, när man åker utomlands och man beskådar palmer och sandstränder med ett ’exotiskt-seende’
Eller maten, saker är nya men de känns inte nya.
Jag vet inte vad jag kan tillföra till barnen men samtidigt vet jag. Det är så många här som behöver hjälp och jag tycker det är orättvist att det finns hela 4 volontärer på ett projekt med 23 barn och på en skola med 50 barn. Inte ens Sverige har såna skolresurser.
Det känns som om jag skulle göra mer skillnad någon annanstans.
Godnatt folket!
lördag 26 september 2009
En volontär flyr hem, två i ett köpcenter
På måndag åker en av oss hem. Hon som skulle vara på ett mänskliga rättigheter projekt. Tråkigt. Hon gjorde verkligen allt men fick ingen back up from ICYE. Då vågar hon inte stanna, vilket jag förstår. Hennes liv kan vara i fara.
Nå, vad har jag gjort idag?
1. Varit glad för vi skulle gått ut
2. Blivit besviken för vi inte kunde gå ut
3. Blivit irriterad på att alla är otrevliga
4. Köpt ett par rätt fula skjorts
Nå, vad har jag gjort idag?
1. Varit glad för vi skulle gått ut
2. Blivit besviken för vi inte kunde gå ut
3. Blivit irriterad på att alla är otrevliga
4. Köpt ett par rätt fula skjorts
5,5. Hittat ett par skitfina skor som var liiiite försmå, fick trycka i foten, efter 50 min i affären av velande beslutade jag mig för att vänta och tänka efter först.
5. Ätit macheteadas (som friterade pannkakor) med sirap och mantequilla, fett gott & onyttigt.
6. Köpt saker till mina fötter som är värre än nånsin
7. Ätit mer mat i Food Courten i köpcentret
8. Blivit arg i onödan på en som tar betalt på bussarna för han gav mig 50 svenska öre för lite tillbaka. Jag betalade med en 20:a för mig och Helen och förväntade mig 10 tillbaka. Men när jag skrikit åt honom och bussen började åka sa Helen till mig: Nej, Denise det kostar 5,50 så då blir växeln såhär, det är rätt"
Haha, inte mkt att tjaffsa om jag vet men det är många som försöker blåsa en här, tror jag iallafall.
5. Ätit macheteadas (som friterade pannkakor) med sirap och mantequilla, fett gott & onyttigt.
6. Köpt saker till mina fötter som är värre än nånsin
7. Ätit mer mat i Food Courten i köpcentret
8. Blivit arg i onödan på en som tar betalt på bussarna för han gav mig 50 svenska öre för lite tillbaka. Jag betalade med en 20:a för mig och Helen och förväntade mig 10 tillbaka. Men när jag skrikit åt honom och bussen började åka sa Helen till mig: Nej, Denise det kostar 5,50 så då blir växeln såhär, det är rätt"
Haha, inte mkt att tjaffsa om jag vet men det är många som försöker blåsa en här, tror jag iallafall.
Här är dom fina skorna!
Lite tråkig bild, om ni ville se hur en av skoaffärerna i La Ceiba ser ut
Liten del av köpcentret, Megamall
Den underbara Food Courten!!
Sen fick vi den hemska nyheten, det är ett nytt utegångsförbud. Det började 6 ikväll och pågår till 6 imorgonbitti, om inte längre. Vi blev så jävla förbannade. Vi har inte varit ute en enda gång här och vi ville verkligen dansa, men nej. Nu tyckte dom att folket hade luftat sig tillräckligt och låste in dem i sina burar igen.
Vi bjöd in oss själva till en kille som heter Fernando som är kompis till en som heter Elan som är familjevän till min familj. Vi skulle på litet häng trodde vi men sen, på bussen hem kom vi på att utegångsförbudet redan börjat och vi skulle varken kunna komma till eller hem från honom.
Kul.
Alltså, en lördagkväll med en laptop.
En familj som är lite, hum, splittrad? Börjar se mer och mer av de lite mörkare sidorna nu.
Saknad av alla.
Bitterhet.
Och lite oldschool bilder!
Ha överseende, kan inte lägga upp på alla idag :-) Men det kmr!
Jag och Julia drygt 2 år sedan
Annica och Denise vårpicknick på Söder. Här är guacamolen, som alla vet, way better än Eldorados. Denna bild är dock bara nåt halvår.
Denise och Amanda i Piteå 3 år sedan
<3>
fredag 25 september 2009
Morddrama
Herregud, skrev nyss ett lpngt inlägg sen fucka sig Internet. Jag behöver inte detta. Okej, ta ett djupt ande tag och på’t igen.
Jag är frustrerad.
Jag är ledsen.
Jag saknar vissa människor, till tusen
Dessutom, är jag ensam.
Idag hade vi någon slags tävling i skolan om vilka som kunde så upp ord snabbast samt vilka som kunde räkna snabbast. Hela tvåan jag är i var indelade i lag. Läraren sa ettord o de skulle slå upp det. Sen var det min tur, jag skulle skriva tal på tavlan och de skulle räkna ut dem. Och heregud… vilket kaos. Som mormor skrev i kommeteren, duktiga mormor som lärt sigkommentera bättre än de som är uppväxta med en dator i handen . Om de skulle ha en såndär ljudvolmlampa som lyser rött vi för hög ljudvolym skulle denna lampa vara sprängd i bitar för längesen… Det var råkaos.
Jag uptäckte 2 barn som fuskade med mattetabellerna under bänken och jag som hatar fusk blev flyförbannad och slet boken ur deras händer! Jag ville diskvalificera dem från tävlingen men det är svårt med språkbarriären. Min utskällning blev mer: hur kan du göra såhär när alla andra av dina kamrater försöker och kämpar!!! Usch vad arg jag blev.
Vi gick till projektet, åt och hängde lite. Sen hade jag läxläsning med min lilla pojke. Han skulle klippa ut bilder från en tidning som hade och göra med vad man gör under en dag. Då alla bilder endast är blodbad och vapen så blev historian rätt lam.
I bildspel löd den: Vi äter, vi duschar, vi reser och vi leker.
Sen kom monsunregnet så vi kunde inte åka hem kl 3.00 då vi slutar utan vi fick vänta till Mary var klar och åka hem med henne.
Jag är jävligt frusterad just nu, ledsen och jag känner verkligen hur små vi människor är gentemot varandra. Men alla är vi människor, med samma värde och rättigheter som det så fint låter.
När jag kom hem berättade jag för min mamma hur fint hennes tal var idag. På morgonen samlas alla för att be och hon pratade för alla i skolan, under total tystand för hon har sån respekt bland barnen och pondus, vad som händer i deras land just nu. Varför de inte kunnat gå i skolan och hur vissa barn endast fått gå 90 dagar i skolan detta år. Hon berättade vad Honduras president (-er) heter och vad som är skillnaden på dessa två.
Hon svarade sen att Mary hade sagt åt henne att aldrig göra så igen, aldrig prata med barnen om detta igen. Om hon ville prata politik kunde hon prata med någon annan. Hon pratade inte politik , hon pratade sanning. Jag blev helt tårögd när hon berättade det.
Dessa barn, som är i en bubbla, som inte vet någonting, de bara ser och hör saker men de förstår inte, ska alltså inte för höra sanningen om vad som händer här?! Jag blev helt matt. Jag säger som min värdmamma sa: jag uttnyttjar bara rätten att få uttrycka mig, friheten.
Jag är besviken på organisation som ska ’stå bakom mig’. De är bra på att anordna aktiviteter, fester eller museeumbesök men när de kommer till mer seriösa saker är det pinsamt. Saker som nu är förslutna men ändå grämer mig är bland annatt, långt ifrån allt.
Min värdfamilj i Teguc, den hemska familjen som inte gav mig mat. Jag fick ordna allt själv, de hjälpte mig ingenting, eller jo med ett taxi att förflyttna mina väskor dagen jag skulle flytta. De stod inte bakom mig alls när de gällde att familjen faktiskt brutit ett avtal med att ge mig mat.
Pengarfrågan – fick jag lösa själv
Frågetecknena kring min hosting situation här i Ceiba fick jag tjata som fan för att vår kontaktperson på ICYE skulle lyfta luren och ringa och fråga. Hon undanhöll dessutom att de hade Internet, fast hon visste tydligen (fått veta i efterhand att mamma berättat det PLUS att de vet sedan innan att denna familj har Internet) och här sitter jag med en eget internetkontrakt nu bara för det.
De har uttryckt sig mkt mkt partiskt i frågan om vad som händer i landet. De har b.la sagt, och detta skrev jag ner i stundens hetta:
”Det har aldrig varit en kupp i Honduras”
”Mel har aldrig gjort nåt bra här i landet”
”Han är bara ute efter pengar”
De ringde oss inte ens för att berätta att presidenten var tillbaka i Honduras! Det fick vi lista ut själva! Pinsamt.
Det här är låååångt ifrån allt men för att skona er från ett brev som skulle bli lika långt som avståndet till Sverige slutar jag här.
Och börjar med en annan sak;:
Det finns en volontär här, från UK. Som skulle jobba på en skola i en lite by i ett halvår. En kväll kom hon hem, alla var borta. Hon ringde mamman och frågade om de var okej. Sen kom de hem med en beväpnad man. De sökte igenom hela huset… Där i befarade de att de skulle hitta människor som gömde sig för att mörda familjen. Hon hamnade mitt i ett morddrama för mamman är eventuellt på listan på människor att döda. Hon fick fly från byn tillbaka till Teguc.
En annan volontär skulle jobba på ett projekt för mänskliga rättigheter. Hon själv är människorättsadvokat. Hon hade fått höra att projeket i dessa tider ligger risigt till… Hon gick på ett möte med vår kontaktperson och bossen på projeket. Han berättade då att projeket är i fara, det är folk försvunna som har kontakt med projeket samt att bomber varit placerade i byggnaden.
Som vilken människa som helst blev hon jätterädd och pratade med bossen på ICYE . Hon satte sig i ett möte med honom PLUS kontaktpersonen som varit med på mötet, men han trodde henne inte. De tyckte hon överdrev och kontakt personen låtsades som om hon inte visst någonting om det.
Ytterligare ett möte hölls, med volontären, bossen på ICYE samt bossen på projeket. Han förklarade ytterligare en gång hur det låg till med projektet och ICYE’s boss verkade fatta hur farligt det var, trodde hon, men när han uttryckte att han inte tyckte det var så nödvändigt att byta projekt insåg hon, och alla andra, att de inte tar oss på allvar.
För några dagar sedan fick hon en konstig känsla. Messade bossen på projektet, inget svar. Dagen efter ringde han upp. Han berättade att han låg på sjukhus, han var sönderslagen av polisen.
Han sitter idag i fängelse och Gud vet om han kommer ut igen. I cellen är det 50 personen som de tar ut en & en och torterar. Det sista han sa till henne var: Lämna landet så fort du kan, de kan ha ditt namn och kontaktuppgifter!
Hanna, den svenska volontären har inte kunnat jobba dessa dagar för hennes projekt, en idrottsarena, används nu som ett fängelse.
Jag är matt, förbannad och kokar emellanåt av ilska. Det är mer än orättvist, fel, omänskligt, emot alla rättigheter… Det är omöjligt att finna ord.
Jag tänker på Victor Jara. En man som under militärkuppen i Chile 1973 blev satt just så, i fängelse på en arena. De högg av hans händer så han aldrig skulle kunna spela gitarr mer, han skrev b.la låtar om mänskliga rättigheter.
Sovgott alla ni i trygga Sverige.
-D
Jag är frustrerad.
Jag är ledsen.
Jag saknar vissa människor, till tusen
Dessutom, är jag ensam.
Idag hade vi någon slags tävling i skolan om vilka som kunde så upp ord snabbast samt vilka som kunde räkna snabbast. Hela tvåan jag är i var indelade i lag. Läraren sa ettord o de skulle slå upp det. Sen var det min tur, jag skulle skriva tal på tavlan och de skulle räkna ut dem. Och heregud… vilket kaos. Som mormor skrev i kommeteren, duktiga mormor som lärt sigkommentera bättre än de som är uppväxta med en dator i handen . Om de skulle ha en såndär ljudvolmlampa som lyser rött vi för hög ljudvolym skulle denna lampa vara sprängd i bitar för längesen… Det var råkaos.
Jag uptäckte 2 barn som fuskade med mattetabellerna under bänken och jag som hatar fusk blev flyförbannad och slet boken ur deras händer! Jag ville diskvalificera dem från tävlingen men det är svårt med språkbarriären. Min utskällning blev mer: hur kan du göra såhär när alla andra av dina kamrater försöker och kämpar!!! Usch vad arg jag blev.
Vi gick till projektet, åt och hängde lite. Sen hade jag läxläsning med min lilla pojke. Han skulle klippa ut bilder från en tidning som hade och göra med vad man gör under en dag. Då alla bilder endast är blodbad och vapen så blev historian rätt lam.
I bildspel löd den: Vi äter, vi duschar, vi reser och vi leker.
Sen kom monsunregnet så vi kunde inte åka hem kl 3.00 då vi slutar utan vi fick vänta till Mary var klar och åka hem med henne.
Jag är jävligt frusterad just nu, ledsen och jag känner verkligen hur små vi människor är gentemot varandra. Men alla är vi människor, med samma värde och rättigheter som det så fint låter.
När jag kom hem berättade jag för min mamma hur fint hennes tal var idag. På morgonen samlas alla för att be och hon pratade för alla i skolan, under total tystand för hon har sån respekt bland barnen och pondus, vad som händer i deras land just nu. Varför de inte kunnat gå i skolan och hur vissa barn endast fått gå 90 dagar i skolan detta år. Hon berättade vad Honduras president (-er) heter och vad som är skillnaden på dessa två.
Hon svarade sen att Mary hade sagt åt henne att aldrig göra så igen, aldrig prata med barnen om detta igen. Om hon ville prata politik kunde hon prata med någon annan. Hon pratade inte politik , hon pratade sanning. Jag blev helt tårögd när hon berättade det.
Dessa barn, som är i en bubbla, som inte vet någonting, de bara ser och hör saker men de förstår inte, ska alltså inte för höra sanningen om vad som händer här?! Jag blev helt matt. Jag säger som min värdmamma sa: jag uttnyttjar bara rätten att få uttrycka mig, friheten.
Jag är besviken på organisation som ska ’stå bakom mig’. De är bra på att anordna aktiviteter, fester eller museeumbesök men när de kommer till mer seriösa saker är det pinsamt. Saker som nu är förslutna men ändå grämer mig är bland annatt, långt ifrån allt.
Min värdfamilj i Teguc, den hemska familjen som inte gav mig mat. Jag fick ordna allt själv, de hjälpte mig ingenting, eller jo med ett taxi att förflyttna mina väskor dagen jag skulle flytta. De stod inte bakom mig alls när de gällde att familjen faktiskt brutit ett avtal med att ge mig mat.
Pengarfrågan – fick jag lösa själv
Frågetecknena kring min hosting situation här i Ceiba fick jag tjata som fan för att vår kontaktperson på ICYE skulle lyfta luren och ringa och fråga. Hon undanhöll dessutom att de hade Internet, fast hon visste tydligen (fått veta i efterhand att mamma berättat det PLUS att de vet sedan innan att denna familj har Internet) och här sitter jag med en eget internetkontrakt nu bara för det.
De har uttryckt sig mkt mkt partiskt i frågan om vad som händer i landet. De har b.la sagt, och detta skrev jag ner i stundens hetta:
”Det har aldrig varit en kupp i Honduras”
”Mel har aldrig gjort nåt bra här i landet”
”Han är bara ute efter pengar”
De ringde oss inte ens för att berätta att presidenten var tillbaka i Honduras! Det fick vi lista ut själva! Pinsamt.
Det här är låååångt ifrån allt men för att skona er från ett brev som skulle bli lika långt som avståndet till Sverige slutar jag här.
Och börjar med en annan sak;:
Det finns en volontär här, från UK. Som skulle jobba på en skola i en lite by i ett halvår. En kväll kom hon hem, alla var borta. Hon ringde mamman och frågade om de var okej. Sen kom de hem med en beväpnad man. De sökte igenom hela huset… Där i befarade de att de skulle hitta människor som gömde sig för att mörda familjen. Hon hamnade mitt i ett morddrama för mamman är eventuellt på listan på människor att döda. Hon fick fly från byn tillbaka till Teguc.
En annan volontär skulle jobba på ett projekt för mänskliga rättigheter. Hon själv är människorättsadvokat. Hon hade fått höra att projeket i dessa tider ligger risigt till… Hon gick på ett möte med vår kontaktperson och bossen på projeket. Han berättade då att projeket är i fara, det är folk försvunna som har kontakt med projeket samt att bomber varit placerade i byggnaden.
Som vilken människa som helst blev hon jätterädd och pratade med bossen på ICYE . Hon satte sig i ett möte med honom PLUS kontaktpersonen som varit med på mötet, men han trodde henne inte. De tyckte hon överdrev och kontakt personen låtsades som om hon inte visst någonting om det.
Ytterligare ett möte hölls, med volontären, bossen på ICYE samt bossen på projeket. Han förklarade ytterligare en gång hur det låg till med projektet och ICYE’s boss verkade fatta hur farligt det var, trodde hon, men när han uttryckte att han inte tyckte det var så nödvändigt att byta projekt insåg hon, och alla andra, att de inte tar oss på allvar.
För några dagar sedan fick hon en konstig känsla. Messade bossen på projektet, inget svar. Dagen efter ringde han upp. Han berättade att han låg på sjukhus, han var sönderslagen av polisen.
Han sitter idag i fängelse och Gud vet om han kommer ut igen. I cellen är det 50 personen som de tar ut en & en och torterar. Det sista han sa till henne var: Lämna landet så fort du kan, de kan ha ditt namn och kontaktuppgifter!
Hanna, den svenska volontären har inte kunnat jobba dessa dagar för hennes projekt, en idrottsarena, används nu som ett fängelse.
Jag är matt, förbannad och kokar emellanåt av ilska. Det är mer än orättvist, fel, omänskligt, emot alla rättigheter… Det är omöjligt att finna ord.
Jag tänker på Victor Jara. En man som under militärkuppen i Chile 1973 blev satt just så, i fängelse på en arena. De högg av hans händer så han aldrig skulle kunna spela gitarr mer, han skrev b.la låtar om mänskliga rättigheter.
Sovgott alla ni i trygga Sverige.
-D
onsdag 23 september 2009
Utegångsförbud
Idag hade vi tillåtelse att gå ut 4 h , endast om man skulle handla medicin eller mat. Jag och mamma Tania åkte och handlade. Större kaos i en mataffär har jag inte skådat. HELA affären var fylld med folk som stod i kö och människor som sprang runt och försökte hitta det de skulle ha.
Kaos kaos. Säger jag bara.
Efter 1h i kö kom vi ut ur affären men där var det inte slut.
På "parkeringsplasten" var det också kaos. Alla bilar stod överallt och ingen kom någonstans. Vi packade in allt i bilen... Men, då startade inte bilen. Vi fick mecka och hälla vatten på batteriet och slå med en skiftnyckel. Den starta ej. Efter vi hållt på ett tag gick jag och skulle köpa coca cola (det ska tydligen vara bra för att få igång bilar). Men jag hittade ingenting... När jag kom tillbaka hade bilen startat!
Då var det bara att komma ut kvar. Alla tuta på varann och en melodi av olika tutsignaler ljöd på parkeringsplaten. Ut flög Tania och försökte få pli på alla och gestikulera hejvillt. Till slut kom vi ut ur kaoset.
Då skulle vi till en ostaffär. Där var det lika mkt kaos... Frysta kycklingar överallt samt ostsmulor. Allt var slut. Jag lyckades klia sönder ytterligare en myggbett och alla engagerade sig i att försöka hitta papper åt mig. Vi begav oss därifrån mot en ny förhoppning att hitta ost och mantequilla (som är likt creme fraiche skulle jag väl säga) Min favoritdip! Men på nästa plats fanns det inte heller. Då gav vi upp. Alla hade köpt upp allt idag för de inte visste när de skulle få gå ut igen.
Resten av dagen tillbringade jag ätandes eller framför datorn. Hälsosamt liv!
Imorn ser det dock ut som om utegångsförbudet är över, så jag ska jobba. Det blir andra riktiga dagen av jobb. Jag funderar på att ha med mig öronproppar för att mildra frökens skrikiga stämma.
Sweet dreams!
Tack mormor för sponsringen jag hörde av mamma du skulle ge!
Tack Johanna för dina välskriva och roliga mail. Det uppskattas!
Puss D
Kaos kaos. Säger jag bara.
Efter 1h i kö kom vi ut ur affären men där var det inte slut.
På "parkeringsplasten" var det också kaos. Alla bilar stod överallt och ingen kom någonstans. Vi packade in allt i bilen... Men, då startade inte bilen. Vi fick mecka och hälla vatten på batteriet och slå med en skiftnyckel. Den starta ej. Efter vi hållt på ett tag gick jag och skulle köpa coca cola (det ska tydligen vara bra för att få igång bilar). Men jag hittade ingenting... När jag kom tillbaka hade bilen startat!
Då var det bara att komma ut kvar. Alla tuta på varann och en melodi av olika tutsignaler ljöd på parkeringsplaten. Ut flög Tania och försökte få pli på alla och gestikulera hejvillt. Till slut kom vi ut ur kaoset.
Då skulle vi till en ostaffär. Där var det lika mkt kaos... Frysta kycklingar överallt samt ostsmulor. Allt var slut. Jag lyckades klia sönder ytterligare en myggbett och alla engagerade sig i att försöka hitta papper åt mig. Vi begav oss därifrån mot en ny förhoppning att hitta ost och mantequilla (som är likt creme fraiche skulle jag väl säga) Min favoritdip! Men på nästa plats fanns det inte heller. Då gav vi upp. Alla hade köpt upp allt idag för de inte visste när de skulle få gå ut igen.
Resten av dagen tillbringade jag ätandes eller framför datorn. Hälsosamt liv!
Imorn ser det dock ut som om utegångsförbudet är över, så jag ska jobba. Det blir andra riktiga dagen av jobb. Jag funderar på att ha med mig öronproppar för att mildra frökens skrikiga stämma.
Sweet dreams!
Tack mormor för sponsringen jag hörde av mamma du skulle ge!
Tack Johanna för dina välskriva och roliga mail. Det uppskattas!
Puss D
tisdag 22 september 2009
Efterfrågad frågestund
Först några rader om något annat;
Idag begravdes min farfar. Ägnar några rader åt denna starke, store man som inspirerat mig mkt med sin välutbildade skalle och skarpa åsikter! R.I.P farfar.
Jag är oändligt glad över att jag åkte och sa hejdå till honom min sista kväll i Sverige. Annars hade jag ångrat mig grovt. En sak var underligt.
Jag vaknade en natt i Teguc, helt klarvaken. Jag tittade på klockan. Tidig morgon.
Dagen efter skriver min pappa att farfar dött, exakt samma tid men svensk.
Eftersom min vän Vera har efterfrågat frågestund så ska det så bli!
Kära läsare, frågestunden har börjat. Välkomna att skriva frågor och funderingar!
Därför måste jag dela med lite bilder på Vera (och mig) för hon kom den med brillianta idén.
Jag och Vera nyår 07-08
Jag och Vera svettiga på Mosebacke
Såhär ser Vera ut när hon funderar och undrar något. Jag tror du ser ut så nu Vera när du undrar så mkt över mig :DPuss!
Stänger av elen
Hej,
jag mår bra.
Jag är just nu helt off... Mkthänder här.
Ingen vet vad som kommer hända.
Om 9 min stänger de av strömmen i hela landet.
Därför kommer jag inte kunna skriva några inlägg tills den kommer tillbaka.
Puss
jag mår bra.
Jag är just nu helt off... Mkthänder här.
Ingen vet vad som kommer hända.
Om 9 min stänger de av strömmen i hela landet.
Därför kommer jag inte kunna skriva några inlägg tills den kommer tillbaka.
Puss
måndag 21 september 2009
Presidenten tillbaka i Honduras som pricken på i:et på första arbetsdagen
Jag försov mig lite men mi mama mötte mig, som om jag var i Sverige. Kl 6.20 kommer amerikanska Bill (som öppnade projeket med sin fru) och hämtar mig, Tania (mama) och Anahi (min lillasyster som går i vår skola) .
Dagen var rätt jobbig men jag gjorde nästa ingenting. Jag satt och iakttog en tvåa. Herregud, vilket kaos. Fröken pratar i så hög ljudvolym att speglar skulle gå sönder om de fanns där. Då pratar självklart barnen ÄNNU högre. Det var ett stort kaos, haha. Lika många ggr jag blev irriterad , lika många gånger började jag skratta för mig själv åt den sjuka situationen.
Kl ett var dagen i skolan slut, jag höll på att somna tusen ggr på lektionen så jag fick köpa läsk och kakor för att få snabbt socker att hålla mig vaken. Sen var vi på projeket och jag hjälpte en pojke att göra sina läxor. Han brukar vara sjövild säger dem men med mig sitter han som klistrad, perfekt!
Under tiden fick jag ett mess att Mel Zelaya kommit tillbaka till Honduras. ICYE har inte ringt än och sagt detta till oss utan det var en volontär som informerade mig. På bussen hem fick vi veta att det var utegångsförbud av en av killarna på projeket som skulle åka in till centrum för en lektion. Han fick vända hem till projektet igen... Från kl 4 är det utegångsförbud och nu är vägarna igen korkade och allt stängt. Här är det superlugnt än så länge, bara i Teguc det är oroligt och människor ute. De trotsar utegångsförbudet och det kan orsaka stora problem. Närmsta timmarna är avgörande för hur detta artar sig.
Vet inte om jag jobbar imorgon, återstår att se.
Jag mår iallafall bra, allt är lugnt här.
Love D
Dagen var rätt jobbig men jag gjorde nästa ingenting. Jag satt och iakttog en tvåa. Herregud, vilket kaos. Fröken pratar i så hög ljudvolym att speglar skulle gå sönder om de fanns där. Då pratar självklart barnen ÄNNU högre. Det var ett stort kaos, haha. Lika många ggr jag blev irriterad , lika många gånger började jag skratta för mig själv åt den sjuka situationen.
Kl ett var dagen i skolan slut, jag höll på att somna tusen ggr på lektionen så jag fick köpa läsk och kakor för att få snabbt socker att hålla mig vaken. Sen var vi på projeket och jag hjälpte en pojke att göra sina läxor. Han brukar vara sjövild säger dem men med mig sitter han som klistrad, perfekt!
Under tiden fick jag ett mess att Mel Zelaya kommit tillbaka till Honduras. ICYE har inte ringt än och sagt detta till oss utan det var en volontär som informerade mig. På bussen hem fick vi veta att det var utegångsförbud av en av killarna på projeket som skulle åka in till centrum för en lektion. Han fick vända hem till projektet igen... Från kl 4 är det utegångsförbud och nu är vägarna igen korkade och allt stängt. Här är det superlugnt än så länge, bara i Teguc det är oroligt och människor ute. De trotsar utegångsförbudet och det kan orsaka stora problem. Närmsta timmarna är avgörande för hur detta artar sig.
Vet inte om jag jobbar imorgon, återstår att se.
Jag mår iallafall bra, allt är lugnt här.
Love D
söndag 20 september 2009
Mer bilder från dagens söndagsutflykt
Min kamera är faktiskt inte så bra men tanken var här att fånga den häftiga känslan man får av bergen som omger en, haha. Men jag fattar att ni inte tycker det ser vidare maffigt ut.
Utan problem gled dessa tre runt, jag hade ramlat direkt.
Mamma, börja torka kläder såhär vettja!
Lite familjehäng utanför ett hus
Dagen var fantastisk! Imorn väntar första riktiga dagen på jobbet för imorgon ska jag vara i skolan på förmiddagen. Bli placerad i 1,2 eller 3:an. Mina ben är helt sönderbitna! Såhär ser jag ut ikväll efter att min mami smort in mig med 'den rosa salvan' som ska göra så jag inte kliar sönder mig.
Puss och godnatt!
Några av dagens bilder från utflykten
Idag gick vi upp tidigt för vi skulle på utflykt. Söndagarna här - då är man med familjen. Vi åkte till en privat strand där man betalar 15 svenska kronor för att få bada. De hade gjort en ton med mat, massvis med delikatesser!
En av pappans bröder tog med sin 4-hjuling så jag racade på stranden!
Den helt utsökta måltiden. Jag åt 5 portioner och mer kunde jag få ner. Jag kommer bli megastor härnere om de göder mig såhär!
Syster, far och hans 2 vänner.
Mormor och syster
En av pappans bröder tog med sin 4-hjuling så jag racade på stranden!
Den helt utsökta måltiden. Jag åt 5 portioner och mer kunde jag få ner. Jag kommer bli megastor härnere om de göder mig såhär!
Syster, far och hans 2 vänner.
Mormor och syster
Sen tog jag och en av pappans vänner en trip till en närliggade liten Garifunaby. Han var förvånad över hur bra jag körde 4hjulingen, men han fick säga åt mig att sakta ner farten lite då och då. Vi var där till ca 5.00 innan vi packade ihop allt och begav oss hem. Blöta, för de hade regnat. Lyckligtvis blev inte min mobil och kamera förstörda. Jag min pappaskalle tog med dessa på Garifunaby trippen med 4 hjulingen.
Tela bilder
I Tela flätade Yoyo håret
Fisk och friterade bananer- typiskt Garifuna mat
"Köket" i den välkändt fräscha restaurangen!
Jag, coconut och man med macheta icbakgrunden
Viva HondurasÄnnu mer bilder
Gårdagen i Tela!
Jag på projektet
Jag försöker lära några barn Moon Walk
Fladdermus
Matsalen och läxläsnings/böne-salen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
