Fantastiska bilder från dagens utflykt.

Här har ni Brendas kök, uteplats, diskplatsen och de rosa huset är duschen.

Här har vi vardagsrummet och hennes dotter Angie som chillar under träden på uteplatsen.

Vi tog en promenad för att bada i en flod. Hittade avokadoträd påvägen. Vi plockade lite som vi sen åt till lunch.

Svalkade dopp i rion och påvägen hem hittade vi en man, han satt och arbetade slitsamt. Han rensade kakaofrukter. Vi stannade och åt litegranna. Ni som inte ätit kakaofrukter (vilket jag skulle tippa på är 100 procent av mina läsare) ska veta att de är sjukt goda, kärnorna inuti är de man maler till kakao. De är lila från början kärnorna.

Närbild på en kakaofrukt.

Lunchdags!

(vi åt ej tuppen, han gjorde oss sällskap)

Brendas hus

Huset och köket där Brendas bror bor.

Så gott folk. Dagens trip blev ingen översovning, tråkigt nog men jag hade ändå en underbar dag i Brendas lilla pueblo. Nu är jag hemma efter en trip till Xpats med Stella. Imorn blir det biljettköp till flygplasten dit mamma kommer, pengar uttagning, fixning av min mobil som är sönder, gym och ett hemligt besök för att kolla ett pris på en grej. Ni får veta senare! :)

All min kärlek till Er.

Tillbaka i Ceiba

Utila tripen gick bra men inte som förväntat. Vi tog med oss spöregn från Ceiba. Torsdag och Fredag var deprimerande väder. Så egentligen skulle vi åka lördagmorgon. Men som vanligt, blev jag stoppad påväg mot båten av en vän. En kvinna som har en dykshop med sin man som sa: Va? Åker du redan?
Jag svarade att vi inte hade pengar att betala en natt till och att vädret var skit. Hon erbjöd oss en frinatt på deras hostel så vi kunde vara med på BBQ:n de skulle ha på lördagkvällen. Efter överlägging på Munchies, en as nice restaurang stannade vi :)

Back home nu. Med Stella, volontären från Tyskland som varit på Utila i 4 veckor nu och jobbat på en Iguana station. Imorgon ska vi åka hem till Brenda, pigan som har sin sista semesterdag. Kommer tillbaka tisdagmorgon eftersom de ringde från skolan och sa att de inte är skola måndag och tisdag.

Nu ska jag sova. Imorn åker vi tidigt mot Narangal, 1h härifrån med en lokalbuss. Ska nog ta med kameran.

PEACE

Ny kollega på jobbet.

Dagarna går i rasande fart & jag packar inför tripen.

Idag tog jag som sagt Juju till jobbet. Hon kom i taxin kl. 7 och hämta upp mig. Jag prestenterade henne och vi gick runt i klassrummen och på området. Vi var hos de döva en bra stund och sen inne hos Profesora Alma, som har en klass med alla möjliga barn - Down, Cp skadade, Invalida... Jag älskar den klassen och det gjorde Juju med!

Men när hon frågade var hon kunde hjälpa till rektorn blev hon satt hos de döva. Men när dagen var över sa hon att hon gjort så mycket mer på de 4 timmarna än vad hon gör 3 dagar på Ninos de la luz. Som jag tidigare skrivit - de behöver inte volontärer där för 5 öre!

Jag fick en lyckokänsla efter jobbet när vi sen tog en kaffe på Dunkin Dounts. Hur otroligt mysigt och fint mitt projekt är. Hur barnen hjälper varandra, hur ärliga de är och hur otroligt vänliga alla är. Det var kul att få visa upp det för henne och få en fin feedback om att: Shit, vilket nice projekt du är på och vilka gulliga kollegor!

Så tillsvidare kommer jag och Juju vara i samma skola men hon med de döva och jag tänker gå mer in på Terapia Fisica barnen igen.

Taekwandon idag var ju inställd, såklart när jag släpat runt på Juju i 3h i el Centro och tagit en powernap på Xpats OCH övertalat Juju att istället gå på klassen än att springa medans jag är på Taekandon.

Imorgon gott folk åker vi till Utila. Juju och Elisabeth har aldrig varit där så det ska bli så kul att visa dem mitt andra hem :) Jag vill dit en gång till innan jag åker dit för sista ggn och säger farväl till min fantastiska karibiska ö. Jag ska inte dyka denna gång, oroa er inte, haha. Vi kommer komma hem på söndag eftermiddag igen men jag kommer nog uppdatera er innan dess på vad som händer i karibien innan dess.

Sen kommer jag hem. Sover till måndag. Jobbar. Sover till tisdag. Jobbar. Sover till tidigt onsdagmorgon innan jag sätter mig på ett buss till att möta min älskade mor kl 10.45 i San Pedro Sula.

Sovgott folket, nu ska jag fortsätta packa!

FILMKLIPP: När jag landar i Teguc

Okej, jag kommer verkligen inte hem imorgon lixom men efter denna nostalgikväll så bjuder jag på en film från landingen i augusti 2009 på en av världens farligaste flygplatser med mest olyckor.

Att hjälpa kostade min framtid.

När jag landade i augusti 2009.

Så lyder en text jag skrivit till en tidning här. Kanske ska jag skicka den, kanske inte. Men det är verkligen så.

Det har kostat så mycket att vara här. Jag har betalat en förmögenhet till en organisation och väl här är det inte så billigt att leva. Om man inte vill bara åka tillochfrån jobbet varje dag. Och stänga in sig lördag & söndag. Inte se ett piss av landet man lever i eller hälsa på kompisar i andra städer.

Jag och Juju ansvlutade dagen på E.A igen. Mitt i allt fick hon ett ryck, nostalgiryck. Vi pratade om att vi inte vet när vi ses igen, att det här är vårt älskade Ceiba som vi ska lämna snart. Vi pratade om våra flashbacks från när vi kom hit eller när vi sa hej då till våra familjen i våra land. Det känns som igår. Jag minns vad jag hade på mig och hur jag invigde denna blogg på kvällen innan. Jag minns vad jag tänkte om det här året. Jag minns vad jag ville åtsakomma.

Och jag vill komma till följande. Även om det här året har kostat mig mycket, rent pengarmässigt så är det ingenting jag någonsin skulle byta bort. Jag skulle aldrig, aldrig ångra det här året för någonting med allt jag lärt mig, upplevt, blivit utsatt för, gråtit över. Jag gör något få av mina vänner och familj kommer göra, jag har växt på ett sätt de aldrig kommer växa. Och jag skulle aldrig kunna tänka mig att byta bort det.

Den här staden är så speciell. Och jag älskar den med all sin charm, farligheter, gator, pulperior, taxis. Och jag ska få visa den för en person till, mi querida mama! Det ska bli... ja, vad fan ska det bli? Kul? Nej, så så mkt mer. Helt sjukt att hon kommer vara här om en vecka!

Juju har fått nog i Ninos de la Luz och ska imorn följa med mig till min skola!

Första bilden på Teguc - huvudstaden.

Buenas noches mi gente alla en el otro lado del mundo. Recuerdan k no hay nada k uno no puede hacer.

Intressant fakta om Honduras gym-kultur.

Jag satt hemma och deppa tills jag gick till gymmet i 2h.

Och jag tänkte berätta om gymkulturen här för Er.

Kläder på tjejerna: Har svarta hotpants som syns i nederkanten över dem har de shorts. De ska helst också ha ett par Nike skor, som matchar i färg till antingen tröjan eller byxorna.

Kläder på killarna: Vissa har Nikeskor men andra har flipflops. Tshirt och short. Matchning: ej nödvändigt.

Av dessa har endast 10% musik i öronen. Och 100% har sin mobil antingen på sig eller liggandens på maskinen.

Mentalitet tjejer: De kommer dit, går/springer 5 minuter på springbandet, stannar upp och messar lite. Byter maskin till trampmaskinen där de står tills någon ringer. Det pratar i telefonen så länge det kan, vissa är borta så länge som 30 min. Kollar sig i spegeln och fixar håret. Sen går de går in till vikterna. De gör benböj framochtillbaka i salen. De träffar sina tjejkompisar och ställer sig och snackar i 20 min. Kör lite rump-övningar tills mobilen ringer igen. Sen går de hem.

Mentalitet killar: De kommer dit, 20% värmer upp i form av att springa/cykla. Resten - Pang på rödbettan: in i salen där vikterna är. De går två & två (som är ett igenkänt fenomen hos tjejerna också). De skiter i att träna benen. (Även igenkänt fenomen i Sverige hos männen) De ser ut som biffar på överkroppen men nederdelen kunde tillhöra en tanig pojke. De messar med sin blackberry tills polaren är klar med att köra bröst-bänkpress och byter av. Men eftersom de lastar på med alldeles för mycket vikter gör det bara varje maskin 5 x 3 ggr.

100% av folket strechar inte utan tar sin mobil och handduk och lämnar gymmet. Tjejerna: efter ca 2h , med att endast ha gjort träning av vad jag skulle klara av på 15 min. Killarna: efter 1-1,5h förstörda i både axlar och armar över de alldeles för tunga lyften de gjort.

Frågor:

Stammisar?: Ja, ca 70% % är stammisar av både män och kvinnor. En man i 50 års åldern b.la som har aerobics-klasser på TV och har en jävligt vältränad men söndersolad kropp. 2 killar som tillbringar 40 min i bröstbänkressen med tatueringar över hela kroppen. En kille med ett fel i foten som står 40 min på gå-bandet, en kvinna utan arm i 60 års ålder som pratar för sig själv och tror hon är bästismed alla. En kvinna i 30 års åldern med en kropp som PINK.

Vem är då denna kvinna?: Som jag förstod vid första ögonkastet kan hon inte vara härifrån eller inte ha bott här pga "go-et" hon har och dessutom kroppen. Eftersom ingen tjej här är vältränad. Och mcket riktigt: Juju hade växlat några ord med henne och som väntat hade hon bott i Europa en längre tid och åker snart tillbaka.

Finns det instruktörer?: Ja, alltid 3-4 stycken som "jobbar". Skulle säga 50% kvinnliga & 50 % manliga. De kvinnliga sköter sitt jobb men jobbar mest morgonar när jag inte är där. Männen sitter ner på en maskin och messar med sina kompisar 60 % av tiden, 35 % av tiden går de runt och snackar (STÖR!) med folket som gymmar & 5% av tiden ger de övningar till folk eller hämtar vikter åt mig eller Juju då jag lackat på att de inte gör något.

Hoppas det var intressant :D
Sovgott Sverige.

Vad händer i Sverige?

Jag har hört att:

ingen drar sina kort i SL spärren längre, det är såna där acess-kort.
och att Viktoria & Daniel gifter sig i juni... eller är det juni?
att det var en kall vinter

Vet inget mer om Sverige sen Aug 09 - fy vad skönt.

Hursom såg just en bild på dem men på ett mazarinpaket!
Det är helt absurt tycker jag. Jag tkr tidningarna m.fl borde sälja enough genom att skriva skit om dem, men sen måste företag trycka upp dem på mazarinpaket också för att göra lite mer cash. Läskigt att vår monarki blir ett varumärke på mazarinpaket tillochmed!!!

Sämst dag.

Idag när jag vaknade kl.6 insåg jag att det var sämsta dagen någonsin. Jag ville inte resa mig ur sängen, allt var bara så depp. Gå till jobbet där de döva barnen bara löper amok, och där jag inte vill vara ens och ja. Bättre än så kan jag inte förklara än att jag stannade hemma idag.

Och det roliga är att jag tycker det är SÅ skönt att bara vara hemma här. Det är en fröjd att sitta inne med AC i den 40 gradiga värmen med datorn eller med Paolo Coehlos böcker med en kaffe. Så jag sitter nu här och äter en toast, klockan är snart 12 och dagen kmr nog inte innehålla mer än såhär och kanske Taekwando.

Okej, jag borde kunna peppa mig själv så jag orkar jobba till torsdag vecka iaf... :S

Nu bär det av...

Mot carnavalen i La Ceiba, Atlantida. Honduras 2010

Caranval - El Sauce

Ikväll börjar de större carnevalerna här i Ceiba. Det är toppstället för rånare så jag kommer inte ta med min kamera - tyvärr. Vi ska dit och kolla läget. El Sauce är en colonia (område) där de spänner upp banderoller, har massa olika stånd, musik etc.

Men lördag är den stora carnevalen som Ceiba är känd för.

Tidingsartikeln, ödemarksbilder och ett förbannat gult garnnystan!

Första bilden är i början av den såkallade BBQ:n. Innan både diskussionen om självmord och övergivelsen i ödemarken. Ser trevligt ut i hängmattan. Huset ni ser i bild nummer 2 var huset mitt i ingenstans i djungelbergen som vi väckte. Och Juju ser lagom besvärad ut i detta skede.

Ensam är stark

Idag var det uppgång 6 som vanligt och iväg till jobbet. Jag var i döva-klassen idag. Vi målade 3:or med de småbarnen. Herregud vilket kaos. Lim överallt, nån jävla gul garntråd som de skulle klistra fast runt kanten på 3:an på pappret. Gah! Denna garntråd drev mig till vansinne bitar låg överallt: på golvet, på bordet i små bitar dränkta i lim, i barnens hår... Överallt. Sen skulle de, i själva trean som var stor som ett A4:a, limma och sen hälla pappersbitar (ni vet sånt som är över från en håltagare?) Ja... kära läsare, detta "glitter" låg också överallt, barnen löpte amok och där sprang jag runt och försökte ställa situationen till rätta. MED TECKENSPRÅK. Haha, ni skulle se detta.

Sen jobbade jag med de äldre barnen. Vi gjorde slags charader med ord. De drog ett ord och skulle visa tecknet för de andra samt bokstavera det. Jag lärde mig mkt nya ord på teckenspråk iallafall. Sen var det matte. Utmaningen kom när jag skulle förklara på teckenspråk vad plus och minus betyder, haha. I stunden är man så sjukt frustrerad och bara vill spränga allt i luften. Men i efterhand... Haha, då garvar jag bara åt det sjuka situationer och skulle vilja ha film på alltihopa.

Jag jobbade inte i måndags och igår när jag kom till jobbet var det första barnen sa: Var var du igår? Då blev jag glad. De bryr sig faktiskt! Ha.

Som utlovat kommer här bilderna på mig i tidningen. Äntligen har jag hittat den hemska vattenflasksbilden som jag garvat så mycket åt. Men ja, kändisskapet börjar komma sakta men säkert efter alla sjuka platser jag synts på. En till grej jag syntes i var en TV sändning på nyheterna men denna gång intryckt längst fram i en bergochdalbana med barnen från i fredags då vi besökte ett nöjesfält. (Glömde kameran!) Nöjesfältet öppnade endast för oss i 2h på morgonen, rektorn hade fixat & trixat hon,
Haha, vad folk måste undra vem fan jag är egentligen....

Buenas noches!

Till Er

Jag saknar er, verkligen.
Jag saknar er närhet, er humor och er förståelse.

Jag saknar att vara omgiven av människor som känner mig,
som vet hur jag fungerar, vad jag gillar eller inte gillar.

Jag saknar att kunna träffa er,
av en slump på stan eller för att vi faktiskt bestämt träff.

Jag saknar att vakna upp och veta att min familj och mina vänner inte befinner sig i en annan världsdel.

Jag saknar med lycka. För jag saknar något som för mig innebär trygghet, värme och en plats där Jag har minnen och förflutet. Lyckan är att jag inte saknar något som jag inte har eller som jag aldrig haft, utan jag saknar något som jag har, rakt framför ögonen om jag bara vore hemma.

Det finns så mycket saker som jag alltid vill skriva här, dela med mig av. Jag kan tänka på det i taxi påväg till jobbet; att detta måste ni höra men i sekunden jag öppnar min blogg kommer jag inte på det. Det kommer vara svårt att återge för er och det kommer vara svårt att hamna på en plats där ingen förstår en eller ingen kanske ens är intresserad av att höra.

Jag önskar att alla jag kände kunde göra ett sånt här år. Jag önskar att alla skulle kunna våga därhemma, bryta sig ur och göra det som jag gör just nu. Jag önskar att alla skulle kunna ge sig in i sin livs utmaning, utan att ens veta att det är det när de kastar sig.

Jag är glad över att jag kastade mig ut i detta.
Och lika förtvivlad kan jag bli att jag inte har repet upp att klättra tillbaka när allt är som svårast.

Sen går förtvivelsen över till stolthet. Stolthet över att inte behöva ha ett rep, att inte ens av ren instinkt titta uppåt i ett försök att finna något, för det finns inget. Jag kan inte fly någonstans och det är det som är det allra största med att vara här.

Dagens visa

Var inget utöver det vanliga förutom Sopa de frijoles, min favorit, en av dem iaf och taekwandon. Det mördade idag.

Har inte hittat det sista tidningsutklippet en, vi hade den i huset men självklart har någon slängt just den tidningen. Suck, så letar på på alla möjliga platser. För att visa er.

Kan också skriva att det regnar nu igen, sorry mama, haha.

Saker jag saknar:
Kramar av familj och vänner - kärlek och närhet
Godis
Söder
Köra bil
Latte på Waynes
Tunnelbana
Mina kläder
En nyttig frukost

Saker jag inte saknar:
Stress
En full TC Central
Otrevliga människor
Kyla
Planering
Bråkiga krogkvällar och gossip
Dyra saker
Jobbet

Jag hade ett samtal häromdagen med en mkt betydelsefull person.

Att jag alltid tänker på vad jag missar. Och det är väldigt sant, sån är jag. Jag tycker inte om att missa saker eller chanser. Eller ta en chans och sen fantisera om vad jag missar. Om man tänker så kommer vägar för mig i slutändan aldrig ens bli trampade på för jag kommer stanna upp jämt och bli rädd att missa vad som finns på den andra vägen.

Jag ser dock hellre att vara en person med många ideer och drömmar, som kan tänka på vad man missar. Vissa bara kör på eller inte ens det, bara Är och skiter i vilket.

Men, att tänka för mycket på det är ohälsosamt. Det kommer snarare stoppa mig än hjälpa mig i framtiden.

Men jag är stolt för att jag ändå gjorde det här trots allt jag "missar" just nu hemma eller någon annanstans. För jag kunde varit någon annanstans. Stolt att jag vågat stå ut och vågat vara i det här.

Puss D

Och dagen...

var över i ett naffs. 5h på Jujus jobb med gratis cola och popcorn.

Väl hemma gjorde jag tajadas och frijoles till middag. Sitter nu och drömmer mig bort, kollar skolor... Vi har börjat planera en hej-då fest, det ska börjas i tid för allt går så sakta här.

Jag har en nyhet: har börjat med Taekwando, i fredags var invigningen för min nya sport. Läraren tyckte om mina höga kickar och undrade om det verkligen var första ggn för mig. Han frågade helt seriöst om jag ville bli proffesionell och åka och tävla. Haha, herregud, vilken syn.

Mamma! Det närmar sig nu men jag har en hemsk nyhet: Idag regnade det.

Be till solgudarna hörni för mor min älskar sol och värme.
Godnatt!

Självmord, utelämnad i djungel & nu i tidningen.

Ja... så då var det BBQ:n. Vi åkte till en kompis propiedad en gång till. Kom dit kl 10. Vid 3 ville vi hem , saken var bara den att ingen hade sagt till oss att de skulle sova över. Vi vägrade, Jag, Juju o Elisabeth så vi började gå i mörka djungelbergen. Med ett litet hopp om att, ni vet, de skulle komma efter - säga att det är farligt att gå ensamma - och ge oss hemskjutsen de lovade. Men nej. Vi väckte några hundar och det enda huset som fanns där, en man kom trött ut och såg vilsen ut.

Jag var räddningen, ringde min privata taxichafför. Och den vilsna mannen gjorde ett misslyckat försök att förklara vägen in i denna djungel. Vi fick fortsätta gå ihopp om att man taxi skulle möta oss på halva vägen.

Sen kom ägaren av propiedaden efter oss i bil ändå, gav oss skjuts tills vi mötte min taxi. Slutet gott, hemma hela men vi fick en utskällning av min taxichafför, haha.

Kvällen innehöll en hel del diskussioner, vilket jag älskar.
Deltagande:
Sverige
Norge
Honduras
Nya Zeeland

De handlade mest om självmord. För jag tog upp det med att Sverige har en av de högsta raterna självmord bland ungdomar. Och vi pratade om varför det är så. Här har jag inte hört nån eller sett i tidningen någonting om ungdomar som tar sitt liv. Här tar de varandras istället.

Vi har mycket press i våra "typer" av länder, man ska bli det bästa av det bästa, annars är man misslyckad. Sikta högt och nå det också, annars är man misslyckad också. Kanske spelar vår familjekultur in också, här "tar de hand om varandra" på ett annat sätt. Det är inget fel att bo med en släkting som är långt bort i ledet, hemma ses man som rätt handikappad om man är tvungen att bo med en släkting för man inte har råd med annat. Kanske är det på så sätt lättare att känna sig ensam i våra typer av länder, än vad det är här.

Vi kom in på religion i och med detta för någon, enligt mig, ärthjärna menade att vi har högre rate av självmord för att man inte har en religion (som ni i Europa) uttryckte han det. Ni kanske förstår nu att det var deltagaren från Honduras som sa detta. Jag tror inte alls det har något med religion att göra, vissa gånger kan det vara trycket FRÅN en som får människor att ta sitt liv.

Med vad är press då?
Att ha press att man måste bli något bra och tjäna as mycket pengar ? Eller att man tjänar 40 kronor om dagen och inte har mat till sina barn?

Ja, det var lite av gårdagens diskussioner och tankar.
Nu väntar söndagsaktivitet : Jujus jobb - läsa - dagbok.

BTW kom i tidningen idag och igår. Nu mediakändis, ännu mer. Folk ringde igår och upplyste mig. Ska ta en bild på det och lägga in här så ni får se!

PUSS

Suck och mord pa El Botrero.

Ja... eftersom jag inte har mitt modem langre ar jag nu pa familjens internet, som inte funkat pa 2 dagar. Darfor tyst pa inlaggsfronten.

Jag ar nu hemma hos Juju, Mary n Bill ar inte hemma, darfor ar jag har. Akte och motte dem pa bussterminalen som overaskning.

Dagarna gar fort och nu har sma carnivlerna borjat har i Ceiba. Som ni alla kanske inte vet ar Ceiba kant for sin arliga carnival, som kommer 3a i karnivaler varlden over. Jag sa hjalpa till och salja nan slags mat i en av dem, raka jag lova igar.

Pa vart favvostalle El Botrero, blev nan mordad utanfor haromdagen fick jag hora. Typiskt. Favvoplacet. Vi ska halla oss borta darifran ett tag har jag utlyst.

Saknar era kommentarer horni.

Dedikerat till Juan Carlos

Jag och Juan Carlos gick och tog en kaffe. Sen gick vi till en mall och hälsa på hans kompis vars mamma dog 1 dag innan morsdag. Han ville visa sitt stöd för henne. Nu är jag hemma och ska träffa Loany för en lite cruise eftersom jag börjar 9 imorn.

Som ni vet ser jag ofta männsikor som utsända. Varje människa du träffar ger dig något att inse eller tänka på. Vare sig det är en taxichaufför, arbetskollega, vän eller kassörska. De ger dig alla något och du kommer komma på det om du tänker efter. Vare sig det är bra eller dåligt. Man behöver båda hursomhelst.

Juan Carlos ger mig insikt. Och min uppgift är att ge den vidare. En själ på 23 år som vet att han ska dö. Tänk att bara ha den vetskapen vid endast 23 års ålder och inte ha gått ut sin utbildning ens. Han har 3 drömmar som han vill hinna uppfylla. De är: Gå ut skolan, få barn och dansa med sin dotter på hennes 15 års dag. Efter det säger han: kan han dö. Eftersom han inte vet hur länge han kommer leva vet han inte ens om det är värt att drömma om. Men hursom, han drömmer iallafall och det håller honom vid liv.

Det slår mig hur mycket vi pratar om framtiden i vardagliga livet. "Amen, vi gör det nästa månad!". När man sitter mittemot en person som inte ens kan tänka så långt, till nästa månad - för han vet inte om han kommer leva då. Och man säger spontant "Jag ska plugga det och sen ska jag göra det" Man säger det så enkelt...

Och alla som har som sina Facebookstatusar ; "man ska inte ta saker förgivet" -" lev i nuet, imorn kan det vara försent." Ni vet, alla dom där visa orden som alla borde tänka. Man kanske tänker dem men sekunden senare är de försvunna. Men för dem är det egentligen ingenting annat än en-sekundstankar eller bara ord tills man verkligen är den människan som vet att man ska dö snart. DÅ kan man tänka att man ska leva i nuet eller att man inte ska ta något för givet. För de vet vad det innebär.

Och det är svårt och så så så sorligt att se honom, så livsglad, så positiv trots allting som väntar. Att han inte kan känna att någonting är värt nåt för att han ändå ska dö snart....

Jag vill bara ge er den tanken ikväll, eller när ni nu läser detta.

Han njuter av varje andetag han får ta, av varje människa han får träffa, av varje frukost han får äta.

Och jag dedikerar detta inlägg till honom, för evigt. En människa som inspirerar mig till livet, framtidsdrömmar och visioner.

Tårar när man ser en så livsglad människa.

Nu är jag hemma. Jag ska gå och ta en kaffe med en kompis från Jujus jobb. Juan Carlos. Han är i min ålder och har cancer. Han har genomgått behandling i flera år och nu kan de inte göra mer, dvs han kommer dö snart...

Han är så otroligt snäll, glad och livsglad. Få jag träffat som varit så. Det gör ont i mig att se på honom och tänka att snart kommer han inte finnas mer. Men man kan göra det bra för honom i nuet. Därför ska jag bjuda honom på en kaffe och prata lite skit.

Han, hans tjej och jag skulle åkt till Corozal igår men jag fick ställa in för det kommer saker emellan med ett gym-möte. Så jag ringde idag och sa att vi borde ta en kaffe istället.

Lilla Juan Carlos :,(

Positiva Denise är här!

Detta är en hund från min kompis lilla propiedad. Han hade turen att bli utvald till startbild på min blogg idag.

Jag somnade i en hammock tills de väckte mig kl 4 och sa att det var dags att åka hem. Innan det hade jag och Jessico (mitt egna smeknamn eftersom han är lik min barndomsvän Jessica från Tumba på leendet) danssession. Här fångas modet då... nej, inte när jag ser någon bli skjuten utan när "Empire State Of Mine" , kommer på. Som ni ser, jag blir väldigt glad. Bringar många fina minnen, även om de tyckte nog jag var lite väl hype för bara en låt. Men som sagt, memories. Som jag fint förklarade.

Vid poolen fanns paddor stora som meloner typ. De sjunger jättefint. Ska försöka lägga upp en film från det sen efter detta inägg, om det går. Här är en padda.

Nå, jag ska bjuda på ett positivt inlägg. Jobbet idag gick bra, döva läraren var ej där så jag var hela dagen med terapi fysik barnen. En Down Syndrom unge sket ner sig så han sprang runt i badbyxor hela dagen och fick alla att garva. En annan slängde sig under bordet och vägrade komma ut, 3 pers försökte men nej, Diana är sjukt STOR (tjock) och stark så hon satt bestämt fast där under. Vi gjorde nån slags hinderbana med dessa barn sen, haha. Herregud, den ena krålandes åt fel håll , den andra hysteriskt runt-springade med en klubba i handen i olika slags skrik. Jag med 5 andra som försöker genomföra 'gympa-övningen'.

Sen bjöd jag Jamila, min arbetsvän på en kaffe för hon fyllde år. Hon fick också ett armband och en grattiskort översatt till svenska. Hon älskar att lära sig småord på svenska!

Gymmet - 2h, i trans för jag vågade ta med mig ipoden. Och sen en till kaffe med Lexy, en ny volontär från USA.

Dagen har varit fantastisk! Egentligen som vanligt men det var något med denna dag som var så ljust på något sätt. Det enda var att journalisterna kom 11.05. (Fast jag sagt barnen slutade vid 11.) I panik försökte vi få ihop några barn till ett foto men sen sa jag till dem att de är bättre om de kommer tillbaka imorn. Självklart skulle rektorn då planera allt vi skulle "låtsas att göra" så det ska verkar bättre, ha.

Jag sklle göra ett kollage med bilder på terapibarnen. Som de har tjatat på Jose. Så igår sa jag: Men jag kan göra det? Hur många bilder tror ni de fanns i de checka mappar som de har om varje barn. 4! Av 20 barn typ och då hade 8 stycken inte ens en MAPP. Haha.

Mindre positiva delen:
En av volontärerna (Vi är endast 4 kvar) ska åka hem på lördag för hon är förföljd av gäng. Farliga, beväpnade gäng här som bara mördar. För nån av hennes ungar på jobbet har varit med i ett så vill de utrensa allt som har med denna kille att göra för att inte åka fast, typ. De förföljer henne, ringer och hotar på natten, mördar folk utanför hennes hus för att "skrämmas". Rent sagt, hon är i stor fara. Så hon måste lämna Honduras så fort hon kan. Jag vet inte vilka dessa människor är, har ingen information alls om dem. Hon åker på lördag. Då är det bara de 2 svenska tjejerna och en Taiwan kille kvar.

Imorgon: Pool-lektionerna, jornalister, kanske ett kollage, gym. Yepp!

HELGBILDER

1. Min favoritmat - garifuna inspirerat. 2. Andres med hans underbart hjälpsamma mamma.

3. Derby med VIP platserna 4. Lite folk!

5. Jag med släktingar 6. Jag och hostbror Jorge

7. Morsdag firande 8. Till höger, legenden inom militären pratar politik.

9. Sprayen som räddat oss alla. OFF.

10. En av de honduranska ölerna. Salva vida = rädda liv


11. Hälsa på hos nån släkting som fått barn 12. Påväg hem till Ceiba igen.

Nu: läggdags. Imorgon väntar en ny dag, 12 maj. Undrar vad jag gjorde exakt denna dag för ett år sen? Tänk vad tiden går fort och vad man minns för lite. Jag är inne på min 4e dagbok nu för att minnas de där sakerna man annars glömmer i livtes rusande fart. Skriv ni med, det kommer ni vara glada för att ni gjorde senare i livet.

Sovgott alla mina kära.