Dedikerat till Juan Carlos

Jag och Juan Carlos gick och tog en kaffe. Sen gick vi till en mall och hälsa på hans kompis vars mamma dog 1 dag innan morsdag. Han ville visa sitt stöd för henne. Nu är jag hemma och ska träffa Loany för en lite cruise eftersom jag börjar 9 imorn.

Som ni vet ser jag ofta männsikor som utsända. Varje människa du träffar ger dig något att inse eller tänka på. Vare sig det är en taxichaufför, arbetskollega, vän eller kassörska. De ger dig alla något och du kommer komma på det om du tänker efter. Vare sig det är bra eller dåligt. Man behöver båda hursomhelst.

Juan Carlos ger mig insikt. Och min uppgift är att ge den vidare. En själ på 23 år som vet att han ska dö. Tänk att bara ha den vetskapen vid endast 23 års ålder och inte ha gått ut sin utbildning ens. Han har 3 drömmar som han vill hinna uppfylla. De är: Gå ut skolan, få barn och dansa med sin dotter på hennes 15 års dag. Efter det säger han: kan han dö. Eftersom han inte vet hur länge han kommer leva vet han inte ens om det är värt att drömma om. Men hursom, han drömmer iallafall och det håller honom vid liv.

Det slår mig hur mycket vi pratar om framtiden i vardagliga livet. "Amen, vi gör det nästa månad!". När man sitter mittemot en person som inte ens kan tänka så långt, till nästa månad - för han vet inte om han kommer leva då. Och man säger spontant "Jag ska plugga det och sen ska jag göra det" Man säger det så enkelt...

Och alla som har som sina Facebookstatusar ; "man ska inte ta saker förgivet" -" lev i nuet, imorn kan det vara försent." Ni vet, alla dom där visa orden som alla borde tänka. Man kanske tänker dem men sekunden senare är de försvunna. Men för dem är det egentligen ingenting annat än en-sekundstankar eller bara ord tills man verkligen är den människan som vet att man ska dö snart. DÅ kan man tänka att man ska leva i nuet eller att man inte ska ta något för givet. För de vet vad det innebär.

Och det är svårt och så så så sorligt att se honom, så livsglad, så positiv trots allting som väntar. Att han inte kan känna att någonting är värt nåt för att han ändå ska dö snart....

Jag vill bara ge er den tanken ikväll, eller när ni nu läser detta.

Han njuter av varje andetag han får ta, av varje människa han får träffa, av varje frukost han får äta.

Och jag dedikerar detta inlägg till honom, för evigt. En människa som inspirerar mig till livet, framtidsdrömmar och visioner.