Hej allesammans.
Fortsätter min uppläggning av bilder från min och mammas trip. Här är vi vid ett vattenfall i Pulapanzak. Otroligt vackert, helt som i en film. Och som ni ser på min bakgrundsbild så tog jag mig ändå fram till det. Man kände vattnets kraft i ryggen när jag stod på stenen från flera meters avstånd och det var en helt amazing upplevelse.
Efter detta kommer bara enstaka bilder på tillbakavägen efter alla mina andra bilder från Roatan trippen är borta. För de tog min kamera när de rånade mig. Jag vet att ni vill veta vad som hände så därför ska jag berätta det nu.
Det var precis min födelsedag svensk tid och jag och mamma har varit och tagit pedikyr i centrum. Vi går ut och börjar gå mot mallen. Där jag gått förut. Men jag tog fel på en gatan så vi kom en gata bort. Jag berättar för mamma att den vägen bilarna åker på är farlig och vi inte borde gå där för min volontärkompis blev rånad där 2 ggr.
- Ska vi ta en taxi då frågar mamma.
- Men det är ju så nära.... Det blir tyst och vi fortsätter gå, ingen protesterar.
Vi ser ett par i medelåldern som går in på en genväg till mallen. En grusväg.
- Om vi håller oss bakom dom då säger mamma.
Mamma kollade bak hela tiden och jag sa till henne: Men kolla in sådär över axeln, du ser så rädd ut då.
Vi fortsätter gå. Jag stoppar ner mitt pass i min tröja. Vi går om paret. Både känner hur fel det känns in magen men det var som om något sög oss in på grusvägen. Från där ser vi nu mallen och går tysta och tänker att snart är vi där. Snart är detta över.
- Jag har iallafall lagt ner mitt pass i tröjan nu säger jag till mamma, som inte svarar.
Då ser vi 2 killar på cykel 20 meter framför oss. Precis där grusvägen slutar och ingången till mallen är. De kommer emot oss. Jag vet vad som kommer hända men det är för långt att vända tillbaka. Jag stoppar ner min mobil i fickan. Kameran i den andra ihopp om att de kankse bara sliter åt sig min väska. Isåfall har jag sakerna kvar.
Sekunderna går, de kommer allt närmare. Jag fifflar med min mobil och får inte upp locken där minneskortet sitter. Jag får panik och tillslut får jag ut det. Hinner precis stoppa det i munnen innan killarna är framme. Mobilen ligger i fickan igen.
- Var ska ni? säger en av dem. Och de stannar cyklarna framför oss, de står på varsin sida. Omöjligt att komma någonstans.
- Till mallen svarar jag.
Då drar han upp tshirten och ur byxlinningen tar han upp sin pistol.
- Skynda er! Ge oss allt. Var är din mobil, ge mig kameran! PENGARNA. SKYNDA!
Jag stod med ryggen mot mamma och såg inte vad som hände med henne. Jag slet ut allt jag hade ur väskan. Hittade som tur var 40 lempiras, hade inte mer på mig. De tog allt. Den andra slet runt i mammas väska. Sekunderna går och sen är de klara.
- Fortsätt gå, skyna och låtsas som inget har hänt sa den ena och de cyklade vidare.
Resten har jag fått återberättat av mamma. Hon plockade upp mina saker som låg på marken och jag vände tillbaka mot killarnas håll. Min instinkt var att gå efter men mamma upprepade bara. "Nej Denise, hitåt. Fortsätt gå. Skynda" Vi kom ut på vägen och där föll jag ihopp. Kastade allt omkring mig och skrek. Jag var påväg tillbaka en engång men hon stoppade mig. Jag var likblek i ansiktet. En bil stannade, en kvinna som var med oss på sjukhuset vi besökte. I chocken mindes jag inte vem hon var. Mamma sa att vi skulle till polisen och vi hoppade in i bilen.
På polisstationen ville de först inte ta emot min anmälan för de är så många såna och ett argument var också att det är så många som ljuger. Jag kände hur jag fick tillbaka medvetandet och det började koka i mig. Efter övertalning, övertalning hör ni?! Fick vi sätta oss vid ett bord och göra en anmälan på händelsen.
Mamma höll sig normal tills vi kom hem, sen kom hennes chock. Och vi skulle fira min födelsedag. Allt blev helt avtrubbat. Hon hade i sekunderna innan de kom fram fått upp sitt pass, plånbok och kamera och satt det innan för byxlinningen. När killen slet och letade efter pengar i hennes väska tryckte hon den emot höften där sakerna satt. Hon kände hur de sakta gled neråt och tänkte: Shit, nu ser de att jag lurar dom och knäpper mig. Men de såg ingenting, tack Gud. Så mamma har sina saker kvar och bilderna från våra resor.
Det här är det mest fruktansvärda jag varit med om i hela mitt liv. Jag är så rädd, så rädd nu. För här sticker jag ut, alla vet vem jag är och var jag bor. Och om jag rör mig i samma område igen så kommer de ta mig igen. De fick ju inte direkt vad de ville ha för kameran var urladdad och mobilbatteriet såg jag att jag hade i väskan när jag kom hem. Dock har de använt mitt Honduranska simkort och smsat. Men idag fixade jag tillbaka mitt nummer och hämtade ut min Honduranska mobil som var på inlämning. Det som grämer mig är min nya svenska telefon, som jag ALDRIG, använt här. Skulle bara ha den under tiden de fixade min andra. Likaså kameran, med mina bilder från stunder man inte kan återfå med hjälp av pengar.
Så... här har ni historien och jag är så glad att inget mer hände. Tack Gud för det. Vi hade änglavakt. För på samma plats berättade dem att de mördade 2 små pojkar häromdagen.
Kan inte beskriva hur tacksam jag är att vi lever och att mamma var med. Hade hon inte varit det vet jag inte hur jag agerat.
