2 juni - den stora dagen

Nu är det 12 minuter över 12 och därmed den 2 juni. Dagen jag längtat så efter.

Om 4 h kommer min taxi till busstationen där jag ska ta bussen till San Pedro Sula, där mamma landar. Kramkalas!

Sen bär det av till Copan Ruinas. Honduras Maya-stad.
Jag skriver när jag kan igen!

YEY! :D

Fantastiska bilder från dagens utflykt.

Här har ni Brendas kök, uteplats, diskplatsen och de rosa huset är duschen.

Här har vi vardagsrummet och hennes dotter Angie som chillar under träden på uteplatsen.

Vi tog en promenad för att bada i en flod. Hittade avokadoträd påvägen. Vi plockade lite som vi sen åt till lunch.

Svalkade dopp i rion och påvägen hem hittade vi en man, han satt och arbetade slitsamt. Han rensade kakaofrukter. Vi stannade och åt litegranna. Ni som inte ätit kakaofrukter (vilket jag skulle tippa på är 100 procent av mina läsare) ska veta att de är sjukt goda, kärnorna inuti är de man maler till kakao. De är lila från början kärnorna.

Närbild på en kakaofrukt.

Lunchdags!

(vi åt ej tuppen, han gjorde oss sällskap)

Brendas hus

Huset och köket där Brendas bror bor.

Så gott folk. Dagens trip blev ingen översovning, tråkigt nog men jag hade ändå en underbar dag i Brendas lilla pueblo. Nu är jag hemma efter en trip till Xpats med Stella. Imorn blir det biljettköp till flygplasten dit mamma kommer, pengar uttagning, fixning av min mobil som är sönder, gym och ett hemligt besök för att kolla ett pris på en grej. Ni får veta senare! :)

All min kärlek till Er.

Tillbaka i Ceiba

Utila tripen gick bra men inte som förväntat. Vi tog med oss spöregn från Ceiba. Torsdag och Fredag var deprimerande väder. Så egentligen skulle vi åka lördagmorgon. Men som vanligt, blev jag stoppad påväg mot båten av en vän. En kvinna som har en dykshop med sin man som sa: Va? Åker du redan?
Jag svarade att vi inte hade pengar att betala en natt till och att vädret var skit. Hon erbjöd oss en frinatt på deras hostel så vi kunde vara med på BBQ:n de skulle ha på lördagkvällen. Efter överlägging på Munchies, en as nice restaurang stannade vi :)

Back home nu. Med Stella, volontären från Tyskland som varit på Utila i 4 veckor nu och jobbat på en Iguana station. Imorgon ska vi åka hem till Brenda, pigan som har sin sista semesterdag. Kommer tillbaka tisdagmorgon eftersom de ringde från skolan och sa att de inte är skola måndag och tisdag.

Nu ska jag sova. Imorn åker vi tidigt mot Narangal, 1h härifrån med en lokalbuss. Ska nog ta med kameran.

PEACE

Ny kollega på jobbet.

Dagarna går i rasande fart & jag packar inför tripen.

Idag tog jag som sagt Juju till jobbet. Hon kom i taxin kl. 7 och hämta upp mig. Jag prestenterade henne och vi gick runt i klassrummen och på området. Vi var hos de döva en bra stund och sen inne hos Profesora Alma, som har en klass med alla möjliga barn - Down, Cp skadade, Invalida... Jag älskar den klassen och det gjorde Juju med!

Men när hon frågade var hon kunde hjälpa till rektorn blev hon satt hos de döva. Men när dagen var över sa hon att hon gjort så mycket mer på de 4 timmarna än vad hon gör 3 dagar på Ninos de la luz. Som jag tidigare skrivit - de behöver inte volontärer där för 5 öre!

Jag fick en lyckokänsla efter jobbet när vi sen tog en kaffe på Dunkin Dounts. Hur otroligt mysigt och fint mitt projekt är. Hur barnen hjälper varandra, hur ärliga de är och hur otroligt vänliga alla är. Det var kul att få visa upp det för henne och få en fin feedback om att: Shit, vilket nice projekt du är på och vilka gulliga kollegor!

Så tillsvidare kommer jag och Juju vara i samma skola men hon med de döva och jag tänker gå mer in på Terapia Fisica barnen igen.

Taekwandon idag var ju inställd, såklart när jag släpat runt på Juju i 3h i el Centro och tagit en powernap på Xpats OCH övertalat Juju att istället gå på klassen än att springa medans jag är på Taekandon.

Imorgon gott folk åker vi till Utila. Juju och Elisabeth har aldrig varit där så det ska bli så kul att visa dem mitt andra hem :) Jag vill dit en gång till innan jag åker dit för sista ggn och säger farväl till min fantastiska karibiska ö. Jag ska inte dyka denna gång, oroa er inte, haha. Vi kommer komma hem på söndag eftermiddag igen men jag kommer nog uppdatera er innan dess på vad som händer i karibien innan dess.

Sen kommer jag hem. Sover till måndag. Jobbar. Sover till tisdag. Jobbar. Sover till tidigt onsdagmorgon innan jag sätter mig på ett buss till att möta min älskade mor kl 10.45 i San Pedro Sula.

Sovgott folket, nu ska jag fortsätta packa!

FILMKLIPP: När jag landar i Teguc

Okej, jag kommer verkligen inte hem imorgon lixom men efter denna nostalgikväll så bjuder jag på en film från landingen i augusti 2009 på en av världens farligaste flygplatser med mest olyckor.

Att hjälpa kostade min framtid.

När jag landade i augusti 2009.

Så lyder en text jag skrivit till en tidning här. Kanske ska jag skicka den, kanske inte. Men det är verkligen så.

Det har kostat så mycket att vara här. Jag har betalat en förmögenhet till en organisation och väl här är det inte så billigt att leva. Om man inte vill bara åka tillochfrån jobbet varje dag. Och stänga in sig lördag & söndag. Inte se ett piss av landet man lever i eller hälsa på kompisar i andra städer.

Jag och Juju ansvlutade dagen på E.A igen. Mitt i allt fick hon ett ryck, nostalgiryck. Vi pratade om att vi inte vet när vi ses igen, att det här är vårt älskade Ceiba som vi ska lämna snart. Vi pratade om våra flashbacks från när vi kom hit eller när vi sa hej då till våra familjen i våra land. Det känns som igår. Jag minns vad jag hade på mig och hur jag invigde denna blogg på kvällen innan. Jag minns vad jag tänkte om det här året. Jag minns vad jag ville åtsakomma.

Och jag vill komma till följande. Även om det här året har kostat mig mycket, rent pengarmässigt så är det ingenting jag någonsin skulle byta bort. Jag skulle aldrig, aldrig ångra det här året för någonting med allt jag lärt mig, upplevt, blivit utsatt för, gråtit över. Jag gör något få av mina vänner och familj kommer göra, jag har växt på ett sätt de aldrig kommer växa. Och jag skulle aldrig kunna tänka mig att byta bort det.

Den här staden är så speciell. Och jag älskar den med all sin charm, farligheter, gator, pulperior, taxis. Och jag ska få visa den för en person till, mi querida mama! Det ska bli... ja, vad fan ska det bli? Kul? Nej, så så mkt mer. Helt sjukt att hon kommer vara här om en vecka!

Juju har fått nog i Ninos de la Luz och ska imorn följa med mig till min skola!

Första bilden på Teguc - huvudstaden.

Buenas noches mi gente alla en el otro lado del mundo. Recuerdan k no hay nada k uno no puede hacer.

Intressant fakta om Honduras gym-kultur.

Jag satt hemma och deppa tills jag gick till gymmet i 2h.

Och jag tänkte berätta om gymkulturen här för Er.

Kläder på tjejerna: Har svarta hotpants som syns i nederkanten över dem har de shorts. De ska helst också ha ett par Nike skor, som matchar i färg till antingen tröjan eller byxorna.

Kläder på killarna: Vissa har Nikeskor men andra har flipflops. Tshirt och short. Matchning: ej nödvändigt.

Av dessa har endast 10% musik i öronen. Och 100% har sin mobil antingen på sig eller liggandens på maskinen.

Mentalitet tjejer: De kommer dit, går/springer 5 minuter på springbandet, stannar upp och messar lite. Byter maskin till trampmaskinen där de står tills någon ringer. Det pratar i telefonen så länge det kan, vissa är borta så länge som 30 min. Kollar sig i spegeln och fixar håret. Sen går de går in till vikterna. De gör benböj framochtillbaka i salen. De träffar sina tjejkompisar och ställer sig och snackar i 20 min. Kör lite rump-övningar tills mobilen ringer igen. Sen går de hem.

Mentalitet killar: De kommer dit, 20% värmer upp i form av att springa/cykla. Resten - Pang på rödbettan: in i salen där vikterna är. De går två & två (som är ett igenkänt fenomen hos tjejerna också). De skiter i att träna benen. (Även igenkänt fenomen i Sverige hos männen) De ser ut som biffar på överkroppen men nederdelen kunde tillhöra en tanig pojke. De messar med sin blackberry tills polaren är klar med att köra bröst-bänkpress och byter av. Men eftersom de lastar på med alldeles för mycket vikter gör det bara varje maskin 5 x 3 ggr.

100% av folket strechar inte utan tar sin mobil och handduk och lämnar gymmet. Tjejerna: efter ca 2h , med att endast ha gjort träning av vad jag skulle klara av på 15 min. Killarna: efter 1-1,5h förstörda i både axlar och armar över de alldeles för tunga lyften de gjort.

Frågor:

Stammisar?: Ja, ca 70% % är stammisar av både män och kvinnor. En man i 50 års åldern b.la som har aerobics-klasser på TV och har en jävligt vältränad men söndersolad kropp. 2 killar som tillbringar 40 min i bröstbänkressen med tatueringar över hela kroppen. En kille med ett fel i foten som står 40 min på gå-bandet, en kvinna utan arm i 60 års ålder som pratar för sig själv och tror hon är bästismed alla. En kvinna i 30 års åldern med en kropp som PINK.

Vem är då denna kvinna?: Som jag förstod vid första ögonkastet kan hon inte vara härifrån eller inte ha bott här pga "go-et" hon har och dessutom kroppen. Eftersom ingen tjej här är vältränad. Och mcket riktigt: Juju hade växlat några ord med henne och som väntat hade hon bott i Europa en längre tid och åker snart tillbaka.

Finns det instruktörer?: Ja, alltid 3-4 stycken som "jobbar". Skulle säga 50% kvinnliga & 50 % manliga. De kvinnliga sköter sitt jobb men jobbar mest morgonar när jag inte är där. Männen sitter ner på en maskin och messar med sina kompisar 60 % av tiden, 35 % av tiden går de runt och snackar (STÖR!) med folket som gymmar & 5% av tiden ger de övningar till folk eller hämtar vikter åt mig eller Juju då jag lackat på att de inte gör något.

Hoppas det var intressant :D
Sovgott Sverige.