VAR AR FORSTALSEN? VAR AR RATTVISAN? Resan till C.R.

Herregud. Vilken resa, men vad kan man forvanta sig.

Efter 15h i en buss ar vi nu i San Jose, Costa Ricas huvudstad hos Juana. En familjevan till mig :)

Denna resa borjade bra, var i tid - allt flot pa. Tanke: detta gar for bra, snart kmr bomben. Och det gjorde den, sjalvklart. I gransen Honduras - Nicaragua borjade de med att oppna allas vaskor, i smyg - utan tillatelse. Forsatter med att tvinga oss ge vara pass OCH pengar till nan snubbe pa bussen som "skulle fixa och betala sa vi kunde aka vidare fort".
Vi vill gora det sjalva sa vi och trotsade allt. Val framme i kon i 40 graders varme.
- 300 kronor.
Eftersom vi alla var forberedda pa detta hade vi en back-up. I telefon stod jag och Juju med chefen av Honduras polis - som vi aldrig traffat men Jujus hostpappa kanner honom. Señor Meza :) Vi forklarade och sa till kvinnan i luckan att hon garna fick prata med honom om hon tankte ta avgift. Helt plostligt behovde vi inte betala langre.
Nasta lucka: Pustar ut och kanner oss 300 kronor rikare an alla andra som blint betalar.
- 7 dollar.
Da lacka vi igen: Señor Meza kunde inte gora nagonting eftersom vi nu (2 meter langre bort) var i Nicaragua.
(Se framfor er ett folkkaos, med folk som springer och skriker att man ska vaxla, folk som trangs i nagon slags ko, lastbilar som tutar som idioter) Vi forsoker fora samma argument som innan men nej, lyckades in denna gang. Vi korde kvitto-tricket. (Eftersom de tar pengarna sjalva kan de ej ge kvitton och brukar da ge sig, men nej) Vi skulle minsann fa kvitto - MEN det skulle vi betala 1 dollar for.

Hade vi dollar? Nej.
Kunde vi vaxla till dollar? Nej, ingen av vaxlings"personalen" hade dollar!

- Men vi har bara Honduras Lempiras! Vad ska vi gora? Ni tvivgar oss att betala i dollar men ni har det inte ens?
- Ja, da far ni stanna har vi gransen.

Sen kmr en gubbe och skriker: Vems ar vaskorna? Vi vill titta i dem. Lamna kon, kuta till snubben som ska "undersoka" vaskor efter knark, vapen etc. Oppnar min vaska och killen, bokstavligen talat! Oppnar vaskan i 1 sekund och stanger den.
- Och det var allt?
Killen nickar och jag kutar tillbaka till luckan dar pengartjaffset pagar. Personalen prata i walkietalkies och man hor:
-Ja, hej. Detta galler FALLET med svenskan och koreanskan.... hahaha! Tillslut hitta vi vaxel sa vi kunde betala, in i bussen, helt svettiga av persen. MOT COSTA RICA!

Stop i Managua - Nicaraguas huvudstad.
Allt gick bra, tills vi skulle aka darifran... Alla pa bussen. Chaufforen ska strax ga pa. Men jag ut for att kissa. Kommer tillbaka... Bussen startar. Och jag: slar en snabb glimt over axel och vad ser jag dar? Jo, vara vaskor sta kvar. Kul att komma till Costa Rica utan vaskor.

Samma procedur igen. Bussfolket forsoker rippa oss av cash och passport.
- Om ni tar for lang tid pa er kommer vi att aka. Sa vanligt!

Av i Nicaragua - Costa Ricas grans.
Hur varmt som helst, folk till forbannelse. Virriga turister - som gor mig tokig. I ko - val framme.
- Nej ni maste ha en kopia, sager en man och borjar hjalpa nasta.
- Men! Var? Varfor? Var hittar man det?
Han svarade luddigt och vi fick leta runt bland langtradare, taxibilar efter nagon slags kontor att kopiera pa.
Alla sa olika direktioner sa vi letade i 10 ar. Valframme i ett litet rott hus satt en man vid en kopiator.
-Ni ska ta kopia pa... Hum, ja. Vad kmr du ifran?
-Sverige
-Ja, men du behover ingen kopia! (VID DESSA TILLFALLEN VILL MAN SPRANGA ALLT I LUFTEN)

Jag lackar satan och ber Juju stanna medan jag ska leta reda pa nagon som verkligen vet. Alla var forsvunna, en kille fran var buss hittade jag som visa mig vart alla de andra (som sa snallt gett sina pass gatt) Bort till nagon vit byggnad.
-Okej, jag kutar dit. Du letar efter min kompis...

Inne i denna byggnad kom jag rusade. Och efter framochtillbaka, olika information, olika priser. Allt. Fick jag betala 2 dollar for att komma ut ur Nicaragua. Juju med OCH hon behovde ocksa en kopia av passet. (Som de antagligen sparar i ett register for att kunna jamfora med nar Juju kmr tillbaka dit) Se ironin.

Helt asforbannade pa allt omstandigt skit och att ingen vet nat har bar det nu av mot passkontroll I Costa Rica.
Den langsta kon jag sett. Dar stod vi i sakert 1,5 h, svetten rann och vi hade bomullsbyxor. Val framme i luckan.
- Ni har ingen returbiljett.
Da forstod vi att det var kort. Det kandes som jordens undergang, fick inte vara sant. Nagon ny lag tydligen (som jag insiterade pa att se) att man maste ha returbiljett! Detta var inte sant... 1,5 i ko och nu tillbaka pa ruta ett.
-Ni maste kopa en biljett darute, sen kan ni komma tillbaka hit. (I bakhuvet fanns vetskapen att bussen kunde lamna utan oss)

Inte bara det:

Hade vi mer pengar? Nej
Fanns det uttagsautomat? Nej

Jag kanner hur tarana borjar trycka innanfor ogonlocken nar man kanner sig som den minsta av alla pa jorden och man far inte en lugn stund att forklara eller be om hjalp for alla bara trangs. Sen var det jag som var ralack pa denna forbannade busspersonal. De maste ju ha koll pa vilka lagar som galler! Om folk koper endast en turbiljett, maste de ju informera om att de kmr krava en returbiljett! Herregud.

-Antingen koper du en biljett fort, eller sa stannar du har vid gransen sa busskille som tog passen.

Raddningen
Andres, var bussvan som hjalpte mig att hitta Juju kom sedan och sa att vi kunde fa lana pengar av honom.
RADDAREN AKA EL SALVADOR! Tilllsut kopte vi dessa forbannade returbiljetter, flog fram till luckan igen, tog kopia pa passet (?) och ja, satte oss i bussen mot San Jose.

Nu sitter jag i Juanas hus. Just atit och varvat ner efter denna galna resa.

Godnatt!