Ett avbrott i mitt liv

Nu är jag tillbaka. Tillbaka i det verkliga livet utan Julia här. Trots att tiden här var kort med henne och det kändes som hon kom dagen innan hon åkte så kändes det som en evighet och jag blev så van vid att ha henne här... Nu är det ensamt. Överallt, i mitt rum, på toan, vid matbordet, i taxin, på jobbet, på bussen...

Jag satt vid busshållsplasten och väntade. Efter 10 min kom bussen. Jag kunde inte tro att hon satt där på efter allt skit hon hamnat i. Tagit fel buss från Guatemala till El Salvador. Fått sova hos hennes pappas kontakt. Hållt på att missa nästa morgonbuss till Honduras. Väl på bussen stod den still pga demonstration i 6h, så hon kom till Honduras försent för att hinna med bussen till La Ceiba. Innebar att hon fick sova hos min host mammas syskon en natt i San Pedro Sula. Ytterligare 4 h dagen efter till La Ceiba. Hon var i 5 länder inom loppet av ett par dagar. Helt sjukt.

Hursom, hon kom av bussen. Hon slängde sina väskor och sprang mot mig. Det var fantastiskt att få krama henne igen. Att få skämta på svenska, prata svenska, prata om minnen som ingen annan här fattar. Tog henne till Espresso Americano, uteserveringen. Därifrån man ser den 'största' vägen i Ceiba. I timmar satt vi där. Solen sken och bilarna tutade.

Det blir både trist och platt om jag ska gå igenom allt vi gjorde men jag kan säga att vi var i Ceiba under kvällstid mycket. På barer, El Guapo, klubbar, Queens beer (där jag inte får vara ensam för det tydligen är lite farligt) Vi var på mitt jobb en dag, vi åkte till Utila där följande bilder är i från. Vi hade en helt underbar tid där. Riktig semester. Sov på ett ödehotell där ingen ville bo för det låg vid en gravplats, därför var det så tomt insåg vi efter när vi fick höra om gravplasten. Till råga på allt pricka vi in Halloween-kvällen. Dagen efter bytte vi hotell - billigare. Vilket innebar sänglöss. Julia fick uppsöka läkare när vi kom tillbaka. Jag har även fått utslag nu efter hon åkt.

Vi vakna upp en dag i kolsvartmörker. Och märker att vi 'missat' båten vi 'skulle hem' med. Vi hade även missat en baddag. MEN, inga sura miner. Vi köpte lite vin och satte oss på gravplats-hotellts balkong, lyssnade till klubbmusiken och pratade, och pratade, och pratade. Sen gick vi ut... Ytterligare en underbar kväll, natt, morgon.

Till vår "förskräckelse"hade vi inga kontanter kvar för en till natt på gravplatshotellet. Vi fick bta hotell till ett som togkort. Det var lushotellet.

Dagen efter, skulle vi upp och ta båten 6.00. Vi vaknade 7 och insåg att vi missat även denna båt. MEN, inga sura miner. Vi tog en stranddag, snorklade, åt pommes frites. Vi skulle då köpa biljett hem. MEN de tog inga kort. Ta ut pengar? Ja... MEN inga pengar i de 2 automaterna som fanns på ön. MEN , banken var ju öppen? Milslång kö. Jag tränger mig självklart. Försöker köra efter mitt och Julias motta - "Ja,men vi kan alltid snacka oss till det..."

Denna gång funkade inte mottot. Man var tvungen att ha pass! Helvette, vi hade ju inga pass? MEN, vi kan ju ge passnumret. Prat med bankchefen, utan resultat. De gick inte att göra så. Jag ser Julia i kön. Helt matt, får knappt en reaktion när jag berättar att sista utvägen just stängdes. Dels ville ingen hem och dels var vi vid detta laget vana vid mottgångar så vi gick bara ut. Gick i sakta mak och småprata.

Då går vi till biljettluckan igen. Vi har inga kontanter. Nej, de tar inga kort. Men vi kunde försöka i en liten liten affäre att få ut pengar. Affären krävde också pass. Efter lite fight i 10 min fick vi tillslut ta ut pengar ändå genom att skriva passnumren. Julia kunde sitt och jag la lite snyggt ihop 8 siffror, som liknade mitt passnummer tyckte jag. Med kontanter gick vi glada och skulle köpa hembiljetten tillbaka till Ceiba.

-Nej, vi släpper inte iväg några utan pass. Vi kan bli stämda...

Herregud. Allt går emot oss. Men efter 15 min övertalning fick vi göra samma sak med biljettslucks-tanten. Hur skulle vi annars komma ifrån ön? HELT OMÖJLIGT! Saken var den att på ditvägen ville de ha pass men vi hade inga och Julia skrev sitt passnummer och sen var det cool. Men att göra det på hemvägen vägrade först biljettlucks-tanten.

11 på morgon, fortfarande fest på baren.

De första besökarna på ön anländer klockan 7.o0 till Utila. Vi försökte övertala dem att komma och festa med oss!

Julia är glad

Nyvaken 6 på kvällen.

Utila, kryllade av krabbor

Fångad av en stormvind

Halloween och många var utklädda till random saker. Jag och Julia, 2 européer.

Chill på beachen

Julia på vår Utila, för intresserad finns karta i bakgrunden

Jag, när vi 'febrilt' försöker lämna ön

Julia väl på båten tillbaka till Ceiba

Foto på vår favvis bar från båten

Vi gjorde mer saker, b.la rafting. Det var sjukt kul. Jag hoppade ner i ett vattenfall på 10 meter. Det fick man bestiga utan linor. Med hjälp av några indianbarn som tillbringade sin eftermiddag vid floden. De gav mig några 'handtag' när jag behövde. Haha! Jag fick svindel och sa till mig själv: Men herregud Denise.. Du och Amanda hoppa Bungy Jump från 100 meter. Sluta vara en mespropp. Jag vände mig om , gick ut igen och bara slänge mig ut. Mamma: du skulle ÄLSKAT det!

Jag hamnade dock ur båten,mellan 2 klippor, med båten över huvudet som också fastna. Kom ingenstans om böjde ryggen bakåt i ca 90 grader. Fick ingen luft på hur länge som helst och paniced. Trodde jag skulle dö ,seriöst. Julia skrek till guiden - var är hon?! Hon har fastnat. Men han satt bara lugn och titta på fåglarna. Idiot.

Resten av resan... Ja, jag förkortar. UNDERBAR, FANTASTISKT, BÄST. Jag blev sjuk vår sista dag. Fick 2 sprutor, 8 mediciner och dagen efter var jag 'bra' och kunde följa med henne till Teguc. Vi sov hos Andres. Jag var kvar i Teguc med dem 2 agar, träffa andra volontärer. På hemvägen var det en bilkrock och jag såg döda människor för första ggn i mitt liv.

Igår, första jobbagen. Sjukt segt. Inga barn i skolan, bara förberedelser med betyg. (Stackars barnen är 5,6,7 år typ) Sen på projektet mestadels av dagen. Likaså idag.

Shit, det blir långt tråkigt inlägg med massa text bara MEN en sista sak. Träffa dansläraren igår igen, ska ringa henne imorn. Hon verkar grymt positiv gentemot mig och jag ska eventuellt få hennes dansklasser i en annan skola hon inte har tid med.

Saknar er alla.

-D