Tankar, un moton, feedback?

Kära folket.

Idag är det lördag, jag skulle, om jag kunde, vilja knäppa med mitt finger och sen öppna ögonen i mitt rum i Sverige, eller i USA...

Jag har denna vecka varit i skolan även om barnen varit borta och på projektet. Vi har hjälp till med betygen och allt pappersarbete. Sen bara varit på projektet och gått runt. Ja, i princip det. Gått runt. Jag har studerat med Milton. Världens gulligaste unge på 5 år som ska börja 1:an i skolan. Vi alla volontärer har en att studera med ett par h varje dag.

Jag har varit mkt med Helen, Juju och Jesse. Vi har haft diskussioner om, döden, religion - vem är religiös, hur viktigt är det att "Kunna" bibeln, tro -kan man tro utan att vara religiös - på vad? Livet efter detta - för de som tror att det finns ett. Vad är man om man tror att det finns ett liv efter detta? Helvettet och Himlen - existerar dem - varför? Och vad ligger bakom att man (för vissa personer) har helvettet som ett slags verktyg för att hålla människor i 'schack'.
Psykiska störningar - är det bra med medicinering eller ska man (som för det mesta här) bara strunta i att gräva djupare i vilka problem barnen har och låta det ha sin gång.
Vad som händer under ett sånt här år med en själv, vad skillnaden är för en europeé som åker hit och en honduran som åker till t.ex. Sverige.
Vi upplever samma känslor men liven är så sjukt olika. Och vem har det bäst eller sämst..? Om det går att säga. En av dem kanske upplever ett "bättre", säkrare liv med topp sjukvård, topp skolsystem, topprent. En av dem upplever ett liv där pengar inte har samma betydelse, enkelhet, familjäratmosfär, gemenskap, kriminalitet i stor utsträckning. Vad längtar man efter? Vad är "bäst"? En av personerna får "smaka på" ett liv med trygghet, system, instutitioner, rena gator och transportmedel, och längtar tillbaka till det. En av personerna får "smaka på" ett liv där alla hjälper alla, begränsat med pengar vilket minskar "ha-begäret", enkelheten och den minimala stressen och längtar tillbaka till det.

Det är förvirrande att vara här men samtidigt jobbigt men också sjukt fantastiskt.

Jag har ingen att rådfråga utan allt utgår från endast mig själv. Ingen att ringa och fråga om hur jag ska göra eller 'ingen' att åka till när något jobbigt hänt. Jag är helt jävla sola. Det, för mig, är det största med den här resan. Inte att jag hjälper andra, barn som varit utsatta för sexuella övergrepp eller varit gatubarn med grova drogproblem. Det är nog för många svårt att förstå.

Jag känner mig dock inte 100 % här eftersom mina tankar för det mesta är i framtiden. Det är något jag fightas med varje dag. För jag vill vara i nuet, jag vill ta en sak i taget, låta mig vara här ett år som det var bestämt och ta allt sen.
Och då menar jag... (här kmr ett långt, krångligt stycke där ni kmr bli helt trötta tror jag) dansen, teatern och sången.

DENISE 1. Ett år kan väl inte göra så mycket? Jag har betalat för ett år här och då ska man ju fullfölja det. Inte åka hem tidigare bara för det är enklare då med att söka alla svenska skolor i vår. För åker jag hem tidigare vill jag ju träna upp mig igen vilket innebär att jag måste vara hemma till ca mars. Då kunde jag lika gärna betalat för 6 mån. Och jag kommer inte komma in helt i det här livet, inte flytande spanska. Och då lämnar jag något här, oklart, för att börja på nykula för jag inte pallar 'vänta' till auditions 2010. Det kankse också skulle bli jobbigt - för det tar tid att landa efter nåt sånt här. Inte bara kasta sig in i ett helt nytt liv. Totala motsatsen från det här. Om jag kan hålla på med dans här kanske denna känsla försvinner lite för då kan jag dansa, låta andra dansa, sätta upp shower och göra något både jag tycker om och arbeta med barn som aldrig annars skulle få chansen att uttrycka sig. Att ha det på ett CV kan vara riktigt bra.

Eller,
DENISE 2. Jag känner nu, mer än nånsin, vad jag vill göra. Men jag vill göra det annorlunda och då måste jag börja nu. Jag har ingen tid att vänta. Ett år gör mycket och om jag stannar min tid kommer jag hem i Augusti. Då har jag till nästa vår 2011 innan jag kan söka. Vad ska jag göra hela den tiden? Svenneliv med 8-5 jobb igen? Jag kan ju inte vara helhjärtat här för jag tänker hela tiden på VAD.JAG.SKA.GÖRA.SEN! Varför vara här då? Kanske ger jag ändå inte bra ifrån mig? Är det här bara ett rent jävla slöseri på tid och min kropp blir bara äldre och äldre.

Samtidigt vågar jag tro att det finns en mening med allt. Man ser inte alltid meningen direkt men den visar sig så småningom. Och kanske kommer jag hamna där jag ska, borde eller vill om jag bara väntar och känner. Inte väntar på att nåt jävla mirakel ska ske och ett sken ska uppenbara sig men att: om jag ger det tid kommer jag komma på hur jag vill göra.

Rädslan är bara att jag inte kommer komma nåt framåt i denna diskussion med mig själv. Att jag kommer sitta såhär i februari och inte luta åt något av hållen.

Tänk de männsikor, (har jag tänkt på), som inte har den här passionen för något så vackert som konsten. Som "gillar att vara med kompisar på fritiden och vill bli lärare och ha 3 barn" Som inte har något som fyller ens hjärta med oändligt, obeskrivligt mycket kärlek och lycka. Som inte känner det här ruset med att gå upp på en scen, eller ruset av att vara helt ensam i en sal och ;dansa, sjunga, ha en monolog med sig själv eller måla en tavla. De människor som aldrig lämnar sitt vardagliga medvetande, sitt Jag och bara uttrycker det själen säger eller känner. Är de fattiga tycker ni?
För mig tror jag att de är det...

Jag skulle kunna skriva och ordbajsa i 100 år men då kmr ingen orka läsa mer så nu lägger jag ner denna Denise-Diskusterar stund och tar en dusch.

Peace n Love