Downs syndrom

Kom just hem från skolan, som är en skola för specialbarn. Döva, stumma, Downs syndrom etc.
Letade upp kontoret och förklarade mig vad jag gjorde där. Fram kom en kvinna:

-Åh hej, är du hon som har varit med dansläraren Cecilia ?!

Det visade sig att hon visste mycket väl vem jag var och hon började direkt fråga vilke tider och dagar som passade mig och hur många barn jag ville ha i varje grupp och i vilka åldrar. Hon visade mig gymasalen och vad de hade att arbeta med.

- Det här har varit min dröm för detta året, sa hon innan vi skilldes åt. Och hon ska ringa mig när hon fixat ihop en schema och pratat med föräldrarna.

Men ropa inte hej än, men det är på rätt väg iallafall. Fortfarande grämer det mig det som hände igår för det var verkligen vad jag ville göra. Nu blir det mer barndans, men utmaningen är att ha det med majoriteten, Downs syndrom, andra slags barn kommer nog också vara med med majoriteten är dom.

Jag är så förbannad och besviken just nu på den här Jose så ni anar inte. Jag vet att jag kan ordna det för honom så det kan komma 100 pers tills klasserna om han så vill och med kunskaperna jag har, som ingen har i detta land, skulle jag kunde göra underverk. Han vet inte vad han missar.

Men jag kommer inte ge upp, jag funderar på att åka dit imorgon och ta ett snack med honom öga mot öga. Om jag känner mig själv rätt kommer jag gräva ner stridyxan och be om att få fortsätta trots att han behandlat mig som skit, för jag vill verkligen göra det där!