Snurr

Jag bara sitter här och jag kommer ingenstans med mina tankar nu.

Examen och stekt kattunge

Idag var det prov för de nya ettorna. Här är det ingen kö inte utan de signar upp sitt stackars 5 åriga barn och tar de till ett prov. Bäst kommer in.

Jag vaktade de små stackarna. Vissa var riktigt smart och andra raka motsatsen. När jag såg en liten pojke sitta och skriva med pappret upponer kunde jag knappt hålla mig för skratt. Men poresito tänkte jag... (Stackre) Usch.

Dötid på projeket men självklart ska dagen avslutas i kaos. En unge satte en kattunge som vi hittat på spisen. Ingen svenskspis, utan en utespis. Där ytan är en stor svart plattan och under brinner eld. JÄVLA SATUNGE! Jag blev först as förbannad men sen slogs jag av tanken att jag inte kan göra ett skit. Jag satt där med stackars kattungen som hade trampdynorna hela uppbrända. När jag hörde satunge leka runt i matsalen sa jag att jag inte förstod varför han fick leka.
Hon sa att hon inte visste hur hon skulle straffa honom. Att sätta honom ensam i ett rum resten av dagen tyckte jag var en bra idé. En annan ungdom på projeket (som faktiskt har en känsla för djur) tyckte vi skulle sätta hans händer på spisen...

Sen gick jag till Helen som är sjuk för att kolla hur hon mådde. Vi åkte en sväng till stan för hon ville komma ut och tog en moccachino på E. Americano.

Jag är förtillfället lite förvirrad för det nya projektet har inte skickat application som det lovat i 3 dar. Anar jag ugglor i mossen? Ska ringa imorn.

Fick en god nyhet. Kvinnan som tog mig på skolkonserten där jag mötte danslärare, ringde idag och sa att hon kollat upp möjligheter att ha dansklasser på Natulius-gymmet här. När vi möttes för ca en månad sen droppa jag en idé jag hade till henne. Att ha klasser på gymmet. (De har Nautilus här, hör o häpna!). Jag har skrivit ett CV som jag skulle ge dem men hon hann före. De verkade positiva sa hon så jag ska dit i helgen I guess.

Imorn: fredag , precis som på Plus - lycka och frihet kl 16.00

LOVE

100

Yeah, mitt hundrade inlägg!

Jag har haft en ledig dag idag från mitt projekt för att besöka de andra. Jag och Tania, med Hugo och min lillasyster åkte till projeket. Tania pratade med David, som startade det om massa saker. Känns bra att ha henne som en back up mor. Som undrar saker som man undrar... Mina skyldigheter, uppgifter, jobbtimmar, ja allt. Ni vet sånt man frågar själv men som man samtidigt uppskattar om någon annan, en vuxen, frågar ytterligare en gång. Efter det skulle vi till det andra projektet men förstod att det bara är en skola och de har alltså stängt nu under lovet.

Så det blev ingen visit där. Men önskemålet från hon som har skola för special barnen kommer ju alltid finnas kvar när de börjar igen. Hugo skulle jobba och ha bilen så de släppte av mig vid banken för mitt kort funkar inte.

Jag går bestämt in till kassan, the guard genomsöker mina väskor och jag är smått irriterad för mitt kort inte har funkat. Jag ställer mig i kön... Suckar för de är så sega. Och går till en annan kassa bara för att fråga, om jag vill fixa mitt kort...

-Ja, då måste du stå där du stod sa hon. SUCK!!!

Sen kom en hjälptjej och frågade om mitt problem och jag berättade. "Ja, mitt kort har aldrig funkat. Det är helt fel på det.

- Och koden?'

-Ja det är klart jag vet den!

-Men prova igen?

-Spelar ingen roll, för det e rätt kod och allt. Det är kortet det är fel på.

Efter mkt om och men provade jag igen, och hon stod breve mig. Och vips! Självklart funkade det.
-Det måste vara för jag loggade in på internetbanken igår sa jag. Lite generat.

Haha, tyypiskt!

Sen tog jag mig en titt på specialskolans utegård (eftersom den e stängd men jag ändå var i närheten tog jag mig dit) Sen köpte jag jeans eftersom endast ett par av de jag har med passar mig nuförtiden. 150 kronor! CHING!

Sen åkte jag och köpte produkter för mitt hår. Ni anar inte, trots att jag klippt det 2 ggr är det så jävla förstört av de 2 idot-salongerna som "fixa det". Dyrt men värt det, hoppas jag.Träffa en brud i kassan som likagärna skulle kunna jobba med att göra reklam för märket jag köpte.

-Det förändrade mitt liv, sa hon. HAHA! Men ja, hon hade grymt hår och hon sa även att hon bodde på ön Utila och endast för detta märke hade hon tagit båten hit.

Så, ja. Jag köper verkligen bara saker jag verkligen behöver här. Något många borde prova på att göra. Gick även till sjukhsuet och fick provsvaren. Mamma: jag mailar dig sen för det var 3 som var riktig låga och 2 som var riktigt höga.

Tania sa när vi gick utifrån projeket idag: "Herregud, jag kommer börja gråta"

Det är det jag menar, de behöver verkligen hjälp och nån som styr upp. Jag och Tania har haft ett långt prat nu om vad bytet kommer innebära. Det kommer bli sjukt svårt det här. Mkt att jobba med på projeket, men jag är sjukt taggad!

Citat av Tania när hon tittar runt i rummet på projektet.

"En person som väljer att jobba här, har ett jättestort hjärta"

Nja, kankse det kankse. Men jag är här för att göra skillnad.

Avslutar med en gammal bild jag fick av Julia. Är vi inte söta?

Projektbesök -löss, gallskrik och ambivalent

Idag försov jag mig. Inte mkt men litegrann., därför hade jag tid att gå in på internet.

Kom till projektet... Jag hade tårarna starx innanför ögonlocken. Skulle gå och gråta (haha) och Då ringde mannen från de andra projektet och ville ses.

Sen kunde jag inte låtsas vara glad längre så jag gick till gungorna. Jag bara satt där, sjöng och tänkte. Fan, vad jag kan göra mer än vad jag är tillåten att göra här. Det var så sjukt att han ringde just då när jag hade gråten i halsen. Meningen.

Så jag åt lunch och sen bad jag om tillåtelse att gå tidigare. Jag skulle hjälpa Cindy fran USA att komma i kontakt med koreografen för hon vill sätta Natasha, sin 5 åriga dotter, i dansklass. Så vi åkte till Mazapan, skolan, igen. Och jag träffa dansläraren Cecilia, lång, smal, blong, sönderdansad brud på 50 år. Cindy var nöjd och glad för hjälpen och Cecilia lite besviken att jag inte skulle vara med på klassen, men glad att se mig.

Sen åkte jag till det nya projektet, startat av en amerikan, David.
Min första syn var en kvinna som plocka löss på ett barn, min andra syn var ett barn som bara gallskrek i en soffa och den tredje synen en unge som åt apelsin och kasta skalen på golvet i huset. Herre.
Och sen, sen satte flickorna på musik och visade energiskt vad för danser de hade gjort. Jag blev helt rörd... Sen tog David mig på möte med volontärsamordnaren på KFC. Det gick bra, de verkar seriösa. Har haft och göra med volontärer förut.

Prata med mami Tania. Hon vill ändå hosta mig, det var min rädlsa att hon inte skulle vilja för jag inte jobbar i skolan längre. Men hon är bara orolig för att de inte är ett bra projekt. Hon sa: nej, barnen kan vara hemska, plasten osäker etc.
Men då sa jag: Men det är just där jag vill vara och det är kankse därför de är som de är.

Vi pratade på ett tag och sen sa hon: Ja, du har rätt. Jag önskade att fler tänkte som du.

Imorn ska jag be om tillåtelse att besöka det andra projektet för Special Barn också. Tania vill följa med mig för att se hur det är.

Jag håller er uppdaterade.
Nu ska jag suga på mina 3 svenska godisbitar, lyssna på låten Av längtan till dig och sen sova.

Love D

Söndag - dödag

Idag gick jag upp, åt 2toast och sen åkte jag till El Guapo. Ensam.
Det var så skönt, 3 h satt jag på stranden, läste Eleven Minutes och skrev dagbok. Avslutade min gamla och började på en annan, som jag ioförsig redan skrivit mkt i... Har haft två. Men nu är den ena slut. Drack lemonada och bara andades in dagen.

Sen var det kalas för min syster. Det kom släktingar från runt om i Honduras, b.la. dom som tog emot julia över en natt när hon kom bort i Central America. Några från Guatemala också. Vi åt 10 kg mat och tårta. Tårtona här är SJUKT SÖTA och fyllda med socker och färgningsmedel.

Jag ska nu till Guapos igen och träffa lite kompisar och avsluta kvällen på ett bra sätt. Imorn är det jobb igen, 9.00. Suck. Jag ska försöka göra nåt vettigt och inte bara sitta av tiden som har blivit en riktigt kass vana...

Jag älskar att jag har så mkt foton på min familj och vänner här. De är guld värda. Visade idag på kalaset upp på er, mamma, pappa, mormor och Phille. De säger att du mamma är en 'mkt ovanlig kvinna' Med de ljusa ljusa ögonen och den vältränade kroppen, här i Central America och att du är väldigt vacker! Jag har bjudit på saltlakris. Dock inte samma reaktion jag fått förut, alla har spottat ut det och velat spy. Men denna gång tyckte de att det var helt okej. Jag blev besviken över den lite 'tråkiga reaktionen'. Jag har även sjungit Ja Må Hon Leva!

Puss på er

Tankar, un moton, feedback?

Kära folket.

Idag är det lördag, jag skulle, om jag kunde, vilja knäppa med mitt finger och sen öppna ögonen i mitt rum i Sverige, eller i USA...

Jag har denna vecka varit i skolan även om barnen varit borta och på projektet. Vi har hjälp till med betygen och allt pappersarbete. Sen bara varit på projektet och gått runt. Ja, i princip det. Gått runt. Jag har studerat med Milton. Världens gulligaste unge på 5 år som ska börja 1:an i skolan. Vi alla volontärer har en att studera med ett par h varje dag.

Jag har varit mkt med Helen, Juju och Jesse. Vi har haft diskussioner om, döden, religion - vem är religiös, hur viktigt är det att "Kunna" bibeln, tro -kan man tro utan att vara religiös - på vad? Livet efter detta - för de som tror att det finns ett. Vad är man om man tror att det finns ett liv efter detta? Helvettet och Himlen - existerar dem - varför? Och vad ligger bakom att man (för vissa personer) har helvettet som ett slags verktyg för att hålla människor i 'schack'.
Psykiska störningar - är det bra med medicinering eller ska man (som för det mesta här) bara strunta i att gräva djupare i vilka problem barnen har och låta det ha sin gång.
Vad som händer under ett sånt här år med en själv, vad skillnaden är för en europeé som åker hit och en honduran som åker till t.ex. Sverige.
Vi upplever samma känslor men liven är så sjukt olika. Och vem har det bäst eller sämst..? Om det går att säga. En av dem kanske upplever ett "bättre", säkrare liv med topp sjukvård, topp skolsystem, topprent. En av dem upplever ett liv där pengar inte har samma betydelse, enkelhet, familjäratmosfär, gemenskap, kriminalitet i stor utsträckning. Vad längtar man efter? Vad är "bäst"? En av personerna får "smaka på" ett liv med trygghet, system, instutitioner, rena gator och transportmedel, och längtar tillbaka till det. En av personerna får "smaka på" ett liv där alla hjälper alla, begränsat med pengar vilket minskar "ha-begäret", enkelheten och den minimala stressen och längtar tillbaka till det.

Det är förvirrande att vara här men samtidigt jobbigt men också sjukt fantastiskt.

Jag har ingen att rådfråga utan allt utgår från endast mig själv. Ingen att ringa och fråga om hur jag ska göra eller 'ingen' att åka till när något jobbigt hänt. Jag är helt jävla sola. Det, för mig, är det största med den här resan. Inte att jag hjälper andra, barn som varit utsatta för sexuella övergrepp eller varit gatubarn med grova drogproblem. Det är nog för många svårt att förstå.

Jag känner mig dock inte 100 % här eftersom mina tankar för det mesta är i framtiden. Det är något jag fightas med varje dag. För jag vill vara i nuet, jag vill ta en sak i taget, låta mig vara här ett år som det var bestämt och ta allt sen.
Och då menar jag... (här kmr ett långt, krångligt stycke där ni kmr bli helt trötta tror jag) dansen, teatern och sången.

DENISE 1. Ett år kan väl inte göra så mycket? Jag har betalat för ett år här och då ska man ju fullfölja det. Inte åka hem tidigare bara för det är enklare då med att söka alla svenska skolor i vår. För åker jag hem tidigare vill jag ju träna upp mig igen vilket innebär att jag måste vara hemma till ca mars. Då kunde jag lika gärna betalat för 6 mån. Och jag kommer inte komma in helt i det här livet, inte flytande spanska. Och då lämnar jag något här, oklart, för att börja på nykula för jag inte pallar 'vänta' till auditions 2010. Det kankse också skulle bli jobbigt - för det tar tid att landa efter nåt sånt här. Inte bara kasta sig in i ett helt nytt liv. Totala motsatsen från det här. Om jag kan hålla på med dans här kanske denna känsla försvinner lite för då kan jag dansa, låta andra dansa, sätta upp shower och göra något både jag tycker om och arbeta med barn som aldrig annars skulle få chansen att uttrycka sig. Att ha det på ett CV kan vara riktigt bra.

Eller,
DENISE 2. Jag känner nu, mer än nånsin, vad jag vill göra. Men jag vill göra det annorlunda och då måste jag börja nu. Jag har ingen tid att vänta. Ett år gör mycket och om jag stannar min tid kommer jag hem i Augusti. Då har jag till nästa vår 2011 innan jag kan söka. Vad ska jag göra hela den tiden? Svenneliv med 8-5 jobb igen? Jag kan ju inte vara helhjärtat här för jag tänker hela tiden på VAD.JAG.SKA.GÖRA.SEN! Varför vara här då? Kanske ger jag ändå inte bra ifrån mig? Är det här bara ett rent jävla slöseri på tid och min kropp blir bara äldre och äldre.

Samtidigt vågar jag tro att det finns en mening med allt. Man ser inte alltid meningen direkt men den visar sig så småningom. Och kanske kommer jag hamna där jag ska, borde eller vill om jag bara väntar och känner. Inte väntar på att nåt jävla mirakel ska ske och ett sken ska uppenbara sig men att: om jag ger det tid kommer jag komma på hur jag vill göra.

Rädslan är bara att jag inte kommer komma nåt framåt i denna diskussion med mig själv. Att jag kommer sitta såhär i februari och inte luta åt något av hållen.

Tänk de männsikor, (har jag tänkt på), som inte har den här passionen för något så vackert som konsten. Som "gillar att vara med kompisar på fritiden och vill bli lärare och ha 3 barn" Som inte har något som fyller ens hjärta med oändligt, obeskrivligt mycket kärlek och lycka. Som inte känner det här ruset med att gå upp på en scen, eller ruset av att vara helt ensam i en sal och ;dansa, sjunga, ha en monolog med sig själv eller måla en tavla. De människor som aldrig lämnar sitt vardagliga medvetande, sitt Jag och bara uttrycker det själen säger eller känner. Är de fattiga tycker ni?
För mig tror jag att de är det...

Jag skulle kunna skriva och ordbajsa i 100 år men då kmr ingen orka läsa mer så nu lägger jag ner denna Denise-Diskusterar stund och tar en dusch.

Peace n Love

Ett avbrott i mitt liv

Nu är jag tillbaka. Tillbaka i det verkliga livet utan Julia här. Trots att tiden här var kort med henne och det kändes som hon kom dagen innan hon åkte så kändes det som en evighet och jag blev så van vid att ha henne här... Nu är det ensamt. Överallt, i mitt rum, på toan, vid matbordet, i taxin, på jobbet, på bussen...

Jag satt vid busshållsplasten och väntade. Efter 10 min kom bussen. Jag kunde inte tro att hon satt där på efter allt skit hon hamnat i. Tagit fel buss från Guatemala till El Salvador. Fått sova hos hennes pappas kontakt. Hållt på att missa nästa morgonbuss till Honduras. Väl på bussen stod den still pga demonstration i 6h, så hon kom till Honduras försent för att hinna med bussen till La Ceiba. Innebar att hon fick sova hos min host mammas syskon en natt i San Pedro Sula. Ytterligare 4 h dagen efter till La Ceiba. Hon var i 5 länder inom loppet av ett par dagar. Helt sjukt.

Hursom, hon kom av bussen. Hon slängde sina väskor och sprang mot mig. Det var fantastiskt att få krama henne igen. Att få skämta på svenska, prata svenska, prata om minnen som ingen annan här fattar. Tog henne till Espresso Americano, uteserveringen. Därifrån man ser den 'största' vägen i Ceiba. I timmar satt vi där. Solen sken och bilarna tutade.

Det blir både trist och platt om jag ska gå igenom allt vi gjorde men jag kan säga att vi var i Ceiba under kvällstid mycket. På barer, El Guapo, klubbar, Queens beer (där jag inte får vara ensam för det tydligen är lite farligt) Vi var på mitt jobb en dag, vi åkte till Utila där följande bilder är i från. Vi hade en helt underbar tid där. Riktig semester. Sov på ett ödehotell där ingen ville bo för det låg vid en gravplats, därför var det så tomt insåg vi efter när vi fick höra om gravplasten. Till råga på allt pricka vi in Halloween-kvällen. Dagen efter bytte vi hotell - billigare. Vilket innebar sänglöss. Julia fick uppsöka läkare när vi kom tillbaka. Jag har även fått utslag nu efter hon åkt.

Vi vakna upp en dag i kolsvartmörker. Och märker att vi 'missat' båten vi 'skulle hem' med. Vi hade även missat en baddag. MEN, inga sura miner. Vi köpte lite vin och satte oss på gravplats-hotellts balkong, lyssnade till klubbmusiken och pratade, och pratade, och pratade. Sen gick vi ut... Ytterligare en underbar kväll, natt, morgon.

Till vår "förskräckelse"hade vi inga kontanter kvar för en till natt på gravplatshotellet. Vi fick bta hotell till ett som togkort. Det var lushotellet.

Dagen efter, skulle vi upp och ta båten 6.00. Vi vaknade 7 och insåg att vi missat även denna båt. MEN, inga sura miner. Vi tog en stranddag, snorklade, åt pommes frites. Vi skulle då köpa biljett hem. MEN de tog inga kort. Ta ut pengar? Ja... MEN inga pengar i de 2 automaterna som fanns på ön. MEN , banken var ju öppen? Milslång kö. Jag tränger mig självklart. Försöker köra efter mitt och Julias motta - "Ja,men vi kan alltid snacka oss till det..."

Denna gång funkade inte mottot. Man var tvungen att ha pass! Helvette, vi hade ju inga pass? MEN, vi kan ju ge passnumret. Prat med bankchefen, utan resultat. De gick inte att göra så. Jag ser Julia i kön. Helt matt, får knappt en reaktion när jag berättar att sista utvägen just stängdes. Dels ville ingen hem och dels var vi vid detta laget vana vid mottgångar så vi gick bara ut. Gick i sakta mak och småprata.

Då går vi till biljettluckan igen. Vi har inga kontanter. Nej, de tar inga kort. Men vi kunde försöka i en liten liten affäre att få ut pengar. Affären krävde också pass. Efter lite fight i 10 min fick vi tillslut ta ut pengar ändå genom att skriva passnumren. Julia kunde sitt och jag la lite snyggt ihop 8 siffror, som liknade mitt passnummer tyckte jag. Med kontanter gick vi glada och skulle köpa hembiljetten tillbaka till Ceiba.

-Nej, vi släpper inte iväg några utan pass. Vi kan bli stämda...

Herregud. Allt går emot oss. Men efter 15 min övertalning fick vi göra samma sak med biljettslucks-tanten. Hur skulle vi annars komma ifrån ön? HELT OMÖJLIGT! Saken var den att på ditvägen ville de ha pass men vi hade inga och Julia skrev sitt passnummer och sen var det cool. Men att göra det på hemvägen vägrade först biljettlucks-tanten.

11 på morgon, fortfarande fest på baren.

De första besökarna på ön anländer klockan 7.o0 till Utila. Vi försökte övertala dem att komma och festa med oss!

Julia är glad

Nyvaken 6 på kvällen.

Utila, kryllade av krabbor

Fångad av en stormvind

Halloween och många var utklädda till random saker. Jag och Julia, 2 européer.

Chill på beachen

Julia på vår Utila, för intresserad finns karta i bakgrunden

Jag, när vi 'febrilt' försöker lämna ön

Julia väl på båten tillbaka till Ceiba

Foto på vår favvis bar från båten

Vi gjorde mer saker, b.la rafting. Det var sjukt kul. Jag hoppade ner i ett vattenfall på 10 meter. Det fick man bestiga utan linor. Med hjälp av några indianbarn som tillbringade sin eftermiddag vid floden. De gav mig några 'handtag' när jag behövde. Haha! Jag fick svindel och sa till mig själv: Men herregud Denise.. Du och Amanda hoppa Bungy Jump från 100 meter. Sluta vara en mespropp. Jag vände mig om , gick ut igen och bara slänge mig ut. Mamma: du skulle ÄLSKAT det!

Jag hamnade dock ur båten,mellan 2 klippor, med båten över huvudet som också fastna. Kom ingenstans om böjde ryggen bakåt i ca 90 grader. Fick ingen luft på hur länge som helst och paniced. Trodde jag skulle dö ,seriöst. Julia skrek till guiden - var är hon?! Hon har fastnat. Men han satt bara lugn och titta på fåglarna. Idiot.

Resten av resan... Ja, jag förkortar. UNDERBAR, FANTASTISKT, BÄST. Jag blev sjuk vår sista dag. Fick 2 sprutor, 8 mediciner och dagen efter var jag 'bra' och kunde följa med henne till Teguc. Vi sov hos Andres. Jag var kvar i Teguc med dem 2 agar, träffa andra volontärer. På hemvägen var det en bilkrock och jag såg döda människor för första ggn i mitt liv.

Igår, första jobbagen. Sjukt segt. Inga barn i skolan, bara förberedelser med betyg. (Stackars barnen är 5,6,7 år typ) Sen på projektet mestadels av dagen. Likaså idag.

Shit, det blir långt tråkigt inlägg med massa text bara MEN en sista sak. Träffa dansläraren igår igen, ska ringa henne imorn. Hon verkar grymt positiv gentemot mig och jag ska eventuellt få hennes dansklasser i en annan skola hon inte har tid med.

Saknar er alla.

-D